Alex Jones Show

Go To FileFactory.com

Gunnar&En Mikrofon 2010 0829 Rävsta naturreservat

Stinsliv varsågod och börja skratta!

Tillbaka till hemsidan...

Mats Jansson-Hägg

Stinsliv

ett öde på villospår

Högboda 1983-98



FÖRORD

Detta är historien om mitt liv som "stins". Berättad av mig med mitt sätt att se på historien. Frågar du mina grannar, vänner eller, hemska tanke, mina före detta kollegor på järnvägen, så kommer de antagligen inte att varken bekräfta eller förneka det som står i denna bok. En del kommer bara att le och skaka på huvudet. Andra kommer att börja gråta. De flesta, (hoppas jag), kommer dock troligen att skratta hysteriskt och få något som liknar epileptiska anfall, när de tänker på mig.
Många människor har genom åren bett mig att skriva mina memoarer. Jag har alltid tyckt att de har talat mot bättre vetande, men nu har jag gjort dem till viljes. Jag har dock hållit mig till mitt liv som stins. Skulle jag någon gång skriva ned mina minnen från privatlivet finge jag väl byta identitet efteråt, vilket jag redan har gjort en gång i livet.
I texten förekommer namn på olika personer. En del kanske stämmer medan andra är påhittade. Det är bara de direkt berörda som kommer att veta vilka namn som är riktiga, och jag tänker aldrig avslöja vilka de är.
Detta är inte en bok om hur stinsar lever och arbetar. Det är ingen instruktionsbok om järnvägstrafik. Det är en bekännelse från en människa som hamnade på en plats där gud hade satt honom av rent misstag. Ibland kan berättelsen verka lite lustig och rentav locka fram ett skratt, men tänk då på, käre läsare, att det sorgliga är att allt är sant.





Till

alla de människor,
kollegor och resenärer,
om har råkat ut för mig genom åren.



På min resa genom åren
jag fann en station,
trasslade in mig bland spåren
en lite vilsen person,
för tåg har aldrig varit mitt kall
men jag har vinkat till dem i alla fall.



STINSAR FINNS DOM?

Om du någon gång har åkt tåg så kan det hända att du har sett en figur som egentligen inte finns. Nämligen en stins. När du har suttit där och väntat på att tåget skall gå och tittat ut genom ett gråstrimmigt fönster kanske det har dykt upp en figur i uniform ute på perrongen. I handen hade han en konstig stav som han började att vifta med. Kanske du inte visste vad detta var för en konstig prick. Hade du frågat någon så hade du säkert fått svaret att det var stinsen. Men livet är fullt av lögner. Inte var det en stins som stod där och vinkade med staven, det var en tågklarerare. Hade du kunnat se hans anställningsbevis så hade du dessutom upptäckt att han var järnvägsexpeditör.
Stinsar finns. Egentligen betyder ordet stins stationsinspektor, och det finns antagligen fortfarande någon pensionerad sådan kvar i livet, eller någon uppstoppad på nationalmuseum, men ingen stins är längre i tjänst.
Hursomhelst så brukar tågklarerare i vardagligt tal kallas för stinsar. Själva vill de gärna, av någon anledning, framhäva att de inte är stinsar utan just tågklarerare. I många år har jag varit en sådan. Skillnaden med mig är bara att jag gärna har kallat mig stins. Jag tycker att det låter trevligare. Fast det går bra att kalla mig byfåne också, det är ungefär samma sak. Enligt mina syskon så är det bara byfånen som står och vinkar till tågen när de passerar. Eftersom jag har sysslat med just detta i så många år så är jag en väl kvalificerad byfåne.
Dessutom finns det en tvist i den syskonskara jag tillhör. En av mina äldre bröder äger en järnvägsstation. Han köpte den av SJ för många år sedan och om man äger en järnvägsstation så får man finna sig i att bli kallad för stinsen. Så den titeln var redan upptagen i släkten när jag startade min yrkesbana vid Statens Järnvägar. Jag fick bli lillstinsen eller byfånen.
Mig spelar det nu ingen större roll. Jag kallar mig lika gärna för byfåne, det är liksom en originell titel som passar rätt så bra på mig, men eftersom denna bok handlar om mitt liv som stins så kommer jag att kalla mig detta i denna skrift. Tågklarerare tänker jag definitivt inte kalla mig här. Det är alltför krångligt att stava till.
Har du som sagt åkt tåg någon gång så kanske du rent av har passerat en liten järnvägsstation i västra Värmland som heter Högboda. Då kanske du har sett mig när jag har stått där och vinkat. I alla väder har jag stått där, glatt vinkande till alla tåg som kommit och gått. Nu ska jag berätta för dig hur det kom sig att jag blev stående där.



HUR JAG BLEV STINS



Hur jag kunde hamna i stinsyrket förefaller obegripligt när jag ser tillbaka på den procedur som ledde mig dit. Det började med att jag såg chansen att komma in vid järnvägen, ett statligt och tryggt arbete som dessutom var placerat på hemmaplan. Man sökte nämligen en person till stationen på orten där jag bodde. De behövde en stins i Högboda.
Detta var i början av åttiotalet och själv arbetade jag då som elektriker. Jag pendlade fem mil till jobbet varje dag. Jag vantrivdes både med resorna och arbetet och antagligen led mina arbetsgivare ännu mer. Jag har nämligen i alla tider lyckats krångla in mig i de mest osannolika situationer. Jag minns att en av mina chefer på ett elföretag nästan grät den dag jag dök upp på jobbet, en timme försent, bara för att meddela att jag var tvungen att åka hem igen, för att katten skulle ha barn. Elfirmorna i Karlstad applåderade den dag jag slutade som elektriker.
På den tiden ansågs Staten Järnvägar vara ett slags familjeföretag. Detta gjorde att ingen utomstående på allvar trodde att man kunde få anställning där, såvida man inte hade far eller mor, fastrar eller morbröder som redan arbetade inom verket. Men optimist som jag var så sökte jag jobbet.
Till min stora förvåning blev jag kallad till en anställningsintervju. Detta blev ett kort möte med lokale chefen som då fanns i centralorten Kil. Efter intervjun var jag helt säker på att jag var ute ur leken. SJ-chefen hade nämligen granskat mina skolbetyg och konstaterat att dessa var alldeles för höga för att jag skulle kunna bli stins. Märk väl att jag vid detta tillfälle ännu inte hade börjat att jämföra stinsar och byfånar på allvar.
Redan dagen efter intervjun ringde nämnda chef inom SJ. När han så meddelade att jag hade fått jobbet blev jag så snopen att det knappt blev något nyttigt gjort den dagen. Jag kunde inte tro att detta verkligen hände. Och det gjorde det naturligtvis inte.
Det besked jag hade fått via telefonsamtalet var att jag skulle få jobbet och att de skulle kontakta mig senare angående de praktiska detaljerna. Flera veckor senare kom så nästa besked. Jag var inte alls anställd, jag var uttagen till ett urvalsprov. Detta skulle ske i huvudstaden, till vilken jag fick en tågbiljett. Hotellrum var också ordnat. Det enda jag behövde göra var att fylla i mina personuppgifter på en blankett för traktamentesersättning. Tyvärr så fanns dessa blanketter bara inom SJ, och de delade inte ut sådana papper till personer som inte var anställda inom verket. Som tur är så arbetar det faktiskt en massa människor på SJ som besitter en smula sunt förnuft, så jag fick tag på en blankett genom en bekant som redan var anställd vid företaget. Jag skickade in blanketten och gav mig av.
Väl framme i huvudstaden fick jag uppsöka ett konsultföretag. Så långt var min förvirring bara av det lättare slaget. Det skulle bli värre.
Urvalsprovet, som utfördes av konsultföretaget och inte av SJ, varade i två dagar. Den första dagens övningar bestod av ett antal skriftliga prov. Rätt snart var min förvirring total. Proven visade sig nämligen inte ha ett dugg med järnvägar att göra. Bland annat så skulle jag beräkna vindavdriften för ett fartyg på rutten Liverpol - New York. Räkna ut hur många äpplen Greta var skyldig grannen efter att hennes storebror hade varit i dennes trädgård och sedan skyllt på henne. Jag skulle försöka hitta rätt genom labyrinter som innehöll grindar och fotoceller. (En komplicerad historia som inte går att beskriva på papper och än mindre att ta sig ur.) Jag fick beräkna matematiska tal med hjälp av formler jag aldrig hade hört talas om.
När dagen närmade sig sitt slut, och min hjärna bara var en liten rykande rest av vad den varit, så var vi framme vid det sista skriftliga provet. Det bestod i att skriva en uppsats i ämnet "varför jag vill bli tågklarerare".
Där satt jag som ett levande frågetecken. Vad i all sin dar var en tågklarerare? Jag hade aldrig hört ordet förut. I platsannonsen hade de kallat det för järnvägsexpeditör. Det enda raka var att chansa. Tågklareraren måste vara den där figuren som vinkar iväg tågen. Stinsen alltså.
Min uppgift underlättades nu inte av denna slutsats. Vad i hela friden gör en stins? Vinkar till tåget. Försök själv att skriva en uppsats på två A4-sidor om varför du vill vinka till tåget. Klarar du det så är väl risken stor att någon kommer att föreslå dig ett vårdpaket. Vad jag skrev i min uppsats har jag inget som helst minne av. Något obegripligt måste det ha varit för jag går fortfarande omkring på gatorna som en fri man.
Trött vaknade jag till dag två.
Denna dag visade sig innehålla lite mer anknytningar till det kommande jobbet. Jag fick börja med att utföra en stresstest. Det gick i korthet ut på att jag skulle sortera tvåhundra kort i ordning efter färg och nummer, samtidigt som jag skulle ta tid på ett räkneverk som skulle stoppas efter en viss tid så att jag skulle kunna läsa av detsamma. Talet på räkneverket skulle sedan multipliceras med ett annat tal och divideras med ett tredje.
Medan jag höll på med dessa uppgifter fick jag lyssna till en bandspelare. Där höll någon ett föredrag och ibland upplystes man om den rätta tipsraden. När man hörde det så skulle man notera resultatet på en tipslapp. Tyvärr så rabblade bandspelaren upp en massa matcher som jag inte alls kunde hitta på min tipslapp.
Förutom detta så skulle jag anteckna alla färger som nämndes i föredraget på bandspelaren. Allt detta skulle utföras på en viss tid. Det gällde att ligga i.
När tiden var ute satt jag där med tvåhundra röda och blå kort i knät. På skrivbordet låg en tipslapp där Leeds hade slagit AIK med orange. Framför mig tickade ett räkneverk just över miljonstrecket.
Bredvid mig satt en kufisk figur som jag hade förstått var psykolog. Figuren nickade sakta och sa "hm hm".
Vid det laget visste jag att det var kört. Ingen framtid vid SJ för mig alltså.
Tyvärr hade jag två stationer kvar på mitt urvalsprov. Först ett samtal med en psykolog. Dock inte samma som hade åsett mitt stresstest. Efter alla konstiga prov var jag nu i behov av en psykolog. Så där satt jag i en timme och berättade om mitt misslyckade liv och alla hemska saker som fanns i mitt inre. Jag har alltid undrat vad som hände med psykologen efter detta. Måhända gick han till sin kollega i rummet bredvid och sökte tröst.
Så var jag äntligen framme vid det sista provet. Ett samtal med en person från SJ. Vad denne hade för befattning inom verket är något som jag än idag inte har lyckats få reda på.
Tyvärr så ställde han samma fråga som hade varit ämnet i uppsatsen dagen innan. Varför ville jag bli tågklarerare?
Vid det här laget var jag ju säker på att inte få jobbet så jag sa honom som det var:
"Jag har inte en aning om vad en tågklarerare gör. Jag vill bara ha ett jobb på hemorten, och ett arbete inom SJ är ju en trygg framtid. Sedan kanske det visar sig att jag vantrivs, men då slutar jag."
Med dessa ord lämnade jag den stackars SJ-tjänstemannen som såg något konfunderad ut.
På hemresan till Högboda kände jag lättnad. Nu var det ändå klart. Nu behövde jag inte längre gå och vänta på ett anställningsbeslut. Det var bara att greppa skruvmejseln och fortsätta att vara elektriker.
Innan veckan var slut ringde den lokale SJ-chefen och sa:
"Vi vill att du börjar på måndag"



ALL VÅR BÖRJAN BLIVER SVÅR

Min första dag som statstjänsteman glömmer jag aldrig. Eftersom jag nu arbetade vid järnvägen tog jag naturligtvis tåget till jobbet. Klockan åtta skulle jag träffa chefen på hans kontor. Jag infann mig således på den pampiga övervåningen i det stora stationshuset i Kil. Där var ett kontorslandskap med diverse människor som arbetade. Jag hade ingen aning om vilka de var eller vad de gjorde. Chefen hade ett eget kontor och satt innanför en stängd dörr. Utanför dörren fanns en ringklocka av den typ som har tre lampor med betydelsen, "upptagen", "vänta" och "stig in". Jag ringde på och väntade. Detta var en procedur som jag inte hade upplevt sedan skoltiden när jag nervöst väntade utanför rektorns eller skolsköterskans dörr. Nervös var jag även nu. Till slut tändes den gröna stig-in-lampan och jag gick in till min nye chef.
Han hälsade mig välkommen och pekade på ett papper på skrivbordet.
"Det här är vad du ska jobba med", sa han.
På bordet låg ett papper med en massa oregelbundna streck. Jösses, tänkte jag, ska jag rita krackelerade tapeter?
"Tapeten" visade sig vara en tidtabell. En grafisk sådan, där varje streck i denna röriga teckning utgjorde ett tåg. När jag fick detta klart för mig så insåg jag genast, som den lekman jag var, varför tågen alltid var försenade.
Eftersom detta liksom allting annat var nytt för mig så blev jag en smula förvirrad, men detta var ett tillstånd som jag började vänja mig vid. Förvirringen skulle med åren komma att bli kronisk, men det visste jag lyckligtvis inte vid detta tillfälle.
Efter denna korta beskrivande bild av mitt nya yrke talade chefen om för mig att jag skulle ta tåget till Arvika. Där skulle jag inställa mig på biljettexpeditionen för att börja min utbildning. Min förvirring ökades på. Jag kunde inte begripa varför jag i fridens namn hade åkt till Kil för att titta på ett randigt papper. Hade de inga sådana i Arvika? Dessutom hade jag ju kommit med tåget från Arvika-hållet. Nu skulle jag alltså ta ett annat tåg och åka i motsatt riktning. Nå, jag var ju bara lekman så allt skulle väl klarna så småningom. Trodde jag.
På vägen till Arvika skulle tåget passera "min" station, Högboda. Strax innan vi var framme vid min hemort fick jag snilleblixten att jag skulle kliva av tåget där, för att istället ta bilen till Arvika. Jag kunde ju inte tågtiderna och var därför inte säker på att jag skulle kunna ta mig tillbaka hem med tåg. Detta tyckte jag var ett logiskt resonerande. Logiskt kanske, men inte förnuftigt.
Jag klev av tåget och gick hem. Då kom jag ihåg! Bilnycklarna hängde ju inne i huset. Tyvärr på samma knippa som husnycklarna. På morgonen hade jag tagit tåget till mitt nya jobb. Min sambo hade tagit ett senare tåg till sitt arbete. Alltså hade hon låst huset med sina nycklar medan mina hängde innanför den nu låsta dörren.
En bra karl reder sig själv. Jag gick till garaget och hämtade verktyg. Sedan bröt jag resolut upp källardörren. När jag väl hade fått tag på alla nycklar jag behövde så uppstod nästa problem. Jag var ju tvungen att hjälpligt laga källardörren innan jag kunde fortsätta min resa.
Efter mycken möda och lång tid hade jag, trots det där fingret mitt i handen, lyckats fixa till dörren. Jag satte mig i bilen och reste till Arvika. Arg över min eländiga glömska undrade jag förtvivlat vad de skulle tycka och tänka på biljettexpeditionen där jag var väntad.
Vid järnvägsstationen i Arvika lyckades jag med konststycket att genast hitta en ledig parkeringsplats. Antagligen var det för att jag inte skulle med tåget. När man har en tågtid att passa hittar man aldrig en ledig parkeringsplats, enligt lagen om alltings djävulskap.
En smula stressad och nervös letade jag mig in till biljettexpeditionen. Ingen därinne verkade att ta någon notis om mig. Jag antastade första bästa person som såg ut att jobba där och presenterade mig.
Då såg jag den för första gången. Den förvirring som jag själv led av. Den fanns där hos dessa människor också. Men bara för en sekund. Detta var äkta "järnvägare" och sådana finner sig snabbt i alla nya situationer.
Naturligtvis hade ingen på biljettexpeditionen hört talas om mig. Än mindre hade de väntat sig att det skulle dyka upp en nyanställd som skulle utbildas. Det första steget blev alltså att jag fick berätta vem jag var och vad jag skulle bli. Sedan visste de tydligen vad de skulle göra med mig.
Den första uppgift de gav mig var att sätta mig vid ett skrivbord med SJ:s rikstidtabell. En diger lunta som förr i tiden hette Sveriges kommunikationer. Min uppgift var nu att försöka lära mig att läsa detta gedigna verk.
När jag slog upp tidtabellen upptäckte jag till min lättnad att den inte innehöll en massa konstiga streck. Där fanns bara vanliga tidtabeller med siffror och bokstäver. Visserligen var det en himla massa tabeller för tåg, bussar, båtar och till och med flyg, men vanliga läsbara tabeller. Efter en liten stund och med vänlig hjälp av övrig personal upptäckte jag att det till och med fanns ett system för att hitta rätt bland alla dessa siffror.
Äntligen började dimman skingras i mitt huvud. Jag trodde att det fanns hopp.



UTBILDNINGAR

Mitt första halvår vid järnvägen dominerades helt av utbildningar. Lära sig saker kan man göra på olika sätt. Min lärotid bestod till största delen av praktik. Dock fick jag redan efter en veckas anställning ge mig iväg på min första kurs. Jag blev skickad till Göteborg för att genomgå en charmkurs. Ansvariga chefer tog tydligen inga risker angående mitt uppträdande, eller så hade möjligen psykologen från urvalstesten skvallrat.
I alla händelser blev detta den bästa kurs jag någonsin har gått. Det kan väl diskuteras huruvida jag blev så värst charmig, men för mig var det mycket lärorikt och roligt. Det som föreföll en smula konstigt var att, såvitt jag förstod det, kursledarna var ett par herrar från flygbolaget SAS. Men här kanske jag är ute och svävar. Lär känna dina fiender heter det ju, men inte ens SJ skulle väl göra det på detta sätt.
Som jag nämnde så dominerades min första tid av praktik. Detta kallades "att gå i övning". Öva fick jag göra inom alla områden på järnvägsstationen i Arvika. Detta eftersom jag senare skulle komma att tjänstgöra på en liten, enbemannad station där man måste kunna lite om det mesta som händer på en sådan inrättning.
Det första man måste lära sig, för att överhuvudtaget kunna arbeta inom järnvägen, är att gissa bra. Man måste till exempel försöka klura ut vad bx, vx, tågx, stx, rbg och tkl är för något. Att det är förkortningar begrep jag ganska snabbt, men vad i fridens dar betydde de?
Det kunde till exempel hända att någon bad mig att springa över till Be-ex för att hämta någonting. Första infallet var att bege sig ut på stan för att leta efter denna affär som hette B & X, men som tur var sansade jag mig tillräckligt länge för att förstå att Bx var en förkortning för biljettexpeditionen.
Det enda som jag inte har hört förkortas är SJ:s lunchrum. Antagligen beror det på att det inte får finnas några oklarheter runt så viktiga institutioner.
Under detta mitt första halvår blev det sålunda bangårdskurser, kundkontaktskurser och livräddningskurser. Att lära sig första hjälpen var en nyttig upplevelse. Dock inte för den stackare som var skadad. I regel var den skadade en livlös docka som hjärtat hade stannat på. Alltså skulle jag lära mig hjärtmassage. I dockans inre satt en apparatur som mätte resultatet av räddningsaktionen. Resultatet skrevs ut på en pappersremsa som kom ut ur dockans mage. Där kunde man sedan utläsa om man hade lyckats rädda henne eller inte.
Jag dödade henne direkt. Min första hjärttryckning bröt av revbenen som skar sönder dockans lungor. Sedan kvittade det om hjärtat startade eller ej. Hon kvävdes i alla fall.
Men den viktigaste kursen var ändå Tkl-kursen. Vad Tkl är för någonting? Förkortning för stins begriper du väl! Förlåt, tågklarerare menar jag såklart. Denna kurs var ett tungt avsnitt som tog tre veckor av mitt liv, mätt i tid. Om man däremot ser på alla de grå hårstrån som uppstod i min kalufs, förefaller dessa tre veckor mer som tre år.
På denna kurs skulle jag lära mig SJ:s säkerhetsföreskrifter. Det första steget var att lära sig vad vissa begrepp inom järnvägen betydde. Till exempel vad ett tågmöte var för något. Enligt SJ:s föreskrifter ansågs ett tågmöte föreligga i följande fall:

a) för båda tågen när dessa går på båda sidor om stationen på samma enkelspår men i annan ordningsföljd på ena sidan än den andra.

b) när båda tågen ej går på båda sidor om stationen på samma enkelspår:

endast för det tåg som skall avgå från stationen inom en timme efter det att det andra tåget kommit dit från det spår som det förstnämnda tåget skall använda.

Redan åsynen av denna förklaring renderade mig ett ansenligt antal grå hår. Jag tänkte i min förtvivlan att det skulle ta mer än tre månader för mig att tolka bara dessa rader. Jag kunde för det första inte begripa varför man inte byggde alla spår på samma sida om stationshusen. Det tyckte jag skulle ha varit mest praktiskt.
Än idag har jag svårt för att förstå innebörden i definitionen av ett tågmöte, men jag vet vad den betyder i praktiken. Med andra ord så vet jag när tågen möts. Det räcker för mig.
SJ:s säkerhetsföreskrifter bestod på den här tiden (i början av 80-talet) av en pärm med alla bestämmelser och paragrafer. För att underlätta förståelsen av dessa föreskrifter fanns det även en andra pärm. I den fanns förklaringar till vad som stod i den första pärmen.
Med åren omarbetades dessa föreskrifter så att man lade in förklaringarna tillsammans med paragraferna. På så vis fick vi bara en pärm att jobba med. Dubbelt så tjock som den första.



ATT SITTA I LUCKAN

Den första riktiga arbetsuppgift jag fick jobba med inom järnvägen var att sälja biljetter. Detta kallades också "att sitta i luckan". Det hela utspelades som sagt i början av åttiotalet och på den tiden drevs SJ enligt gammal beprövad modell. Även lokaliteterna i Arvika var av gammal modell. Biljettexpeditionen var således noggrant avskärmad från sina kunder. En person som ville köpa en tågbiljett fick finna sig i att gå till biljettluckan. Detta var en lucka av glas som visserligen gick att öppna, men det gjorde man sällan eller aldrig. Ingen av oss som jobbade på biljettexpeditionen förstod vitsen med denna lucka och vi ville egentligen inte ha den där. Vi tyckte helt enkelt att det hela blev alltför opersonligt.
På var sida om glasluckan fanns en mikrofon och en högtalare.. Detta för att kund och säljare skulle kunna förmedla sig med varandra. Mycket snillrikt. På "vår sida" fanns en strömbrytare som vi kunde stänga av anläggningen med. Jag fann snart att man var tvungen att stänga av högtalarna för att slippa höra allt sorl utifrån väntsalen.
När det så dök upp en kund vid luckan och började prata så hörde jag följaktligen inte vad denne sa. Kunden stod där på andra sidan glaset och gapade som en abborre. Nu gick det ju snabbt att rätta till detta missförhållande. Jag slog bara om strömbrytaren.
".....Alvesta", hörde jag kanske kunden säga.
Jag satte munnen intill min mikrofon och sa:
"Förlåt vad sa ni"
Resultatet blev ofta att kunden, som inte varit beredd på det starka högtalarljudet, förskräckt steppade tre steg baklänges.
När biljettköparen väl hade vant sig vid högtalarsystemet lyckades vi i regel upprätta ett slags samtal och till slut kunde jag skriva ut biljetterna.
När jag hade kommit så långt, var det dags för kunden att få sina färdhandlingar samtidigt som jag skulle inhåva betalningen. Detta kunde ju naturligtvis inte ske genom en stängd glaslucka, men det fanns en lösning även för detta moment av biljettköpet. Under luckan fanns en roterande tallrik med klämmor på. Jag satte biljetterna under min klämma och den presumtive tågresenären satte pengarna under sin.
Många gånger råkade jag ut för nya kunder som inte hade varit med om detta förfarande förut. De hade svårt att förstå var de skulle lägga sin pengar. En del försökte forcera glaset medan andra förtvivlat försökte trycka in pengarna i högtalaren. I sådana lägen fanns bara en sak att göra. Jag öppnade glasluckan och visade kunden var pengarna skulle placeras. Sedan stängde jag luckan igen. När vi hade fått biljetter och kontanta medel på rätt plats så behövde jag bara dra i en spak så att tallriken roterade ett halvt varv. Biljetterna åkte ut och pengarna strömmade in. Denna manöver utfördes med en enorm hastighet.
Dock fanns det olycksfallsrisker i detta arbetsmoment. Om kunden betalade med mynt så gick dessa inte att fästa under klämman, de fick läggas löst på tallriken. Då gällde det att vara på hugget. Man var nämligen tvungen att bromsa tallriken med handen, annars kom mynten infarande på biljettexpeditionen som livsfarliga projektiler. Detsamma gällde naturligtvis när man skulle skicka ut växelmynt till kunderna.
Under min tid på biljettexpeditionen i Arvika lyckades jag dock inte skottskada någon vad jag vet. Ett och annat ryggskott kanske jag orsakade när kunderna skulle plocka upp sina växelpengar från golvet men det blev i alla fall inga tidningsrubriker.
Att skriva ut en biljett var oftast en enkel historia. Till min hjälp hade jag en dataterminal. Allt jag behövde göra var att följa instruktionerna på bildskärmen och fylla i vissa uppgifter. Ange om det skulle vara en enkel eller en returbiljett till exempel.
De flesta stationer hade ett eget nummer. Om kunden ville ha en biljett från Karlstad till Mjölby så behövde jag bara skriva in siffrorna 70 för Karlstad och 180 för Mjölby. Sedan skrev maskinen snällt ut en biljett.
Eftersom det var omöjligt att lära sig alla stationsnummer utantill så fanns det en förteckning över dem. Naturligtvis ville jag lära mig så många nummer som möjligt utantill för att jag skulle slippa att ta fram förteckningen när en kund stod framför luckan. Likaså försökte jag att vara snabb i fingrarna. Allt för att kunderna skulle expedieras så snabbt som möjligt.
Ibland kunde dock mina försök att vara snabb leda till vissa oönskade resultat. Till exempel:
En kund ville ha en biljett från Arvika till Nässjö. Snabbt knappade jag in de aktuella siffrorna i min dator. Biljetterna skrevs ut och jag tittade på priset.
"Det blir 602 kronor", sa jag.
Kunden tyckte att detta var oförskämt dyrt och under högljudda protester betalades biljetten. Kunden var helt enkelt tvungen att resa till Nässjö och hade inget att välja på.
Själv höll jag med om att det verkade vara väldigt dyrt för en resa till Nässjö, men jag var ju ny i jobbet och hade ingen större erfarenhet av biljettpriser.
Efter en stund återkom kunden till luckan. Han såg inte särskilt nöjd ut. Han höll upp sin biljett och frågade:
"Varför står det Arvika - Kiruna på min biljett?"
Usch ja, detta var en tabbe som jag lyckades göra flera gånger. Med min fingerfärdighet vid datorn lyckades jag sälja biljetter till många platser som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Tyvärr hade inte kunderna gjort det heller.



SÖNDAGSJOBB

Innan jag började min tjänstgöring i Högboda hann jag under min utbildningstid göra en del gästspel på andra stationer. En sådan plats som fick besök av mig var Årjäng. Denna station låg utefter en järnväg vars saga nu är all. Att den lades ner beror dock inte på att jag tjänstgjorde där utan har faktiskt helt andra orsaker.
Vad jag gjorde i Årjäng var att sälja biljetter. Detta hände alltid på söndagar. Årjäng blev mitt första möte med en liten station. Där skulle jag förutom biljettförsäljningen även sköta godshanteringen. Det handlade bara om små paket eftersom ingen skickade hela vagnslaster på söndagar.
Att ta sig till arbetsplatsen en sådan här söndag var ett helt äventyr. Först fick jag ta bilen till Arvika. Därifrån fortsatte jag med tåg. Tågresan tog en och en halv timme. Jag var i regel trött redan när jag klev av tåget i Årjäng, efter att ha skumpat runt i en rälsbuss så länge. Att resan från Arvika till Årjäng tog så lång tid berodde på lite olika saker. För det första så var järnvägen i så dåligt skick att rälsbussarna bara i bästa fall kunde köra så fort som sjuttio kilometer i timmen. Dessutom var det gott om hållplatser utefter vår väg. Vid en del av dessa hållplatser dök det ibland upp diverse figurer som klev på tåget bara för att strax därefter kliva av igen. Senare fick jag förklarat för mig vilka ärenden dessa människor hade. En del kanske ville skicka med ett brev och någon ville att lokföraren skulle lämna in tipset åt dem när han kom fram till Årjäng. Om detta är riktigt sant vet jag inte, men såvitt jag känner västvärmlänningarna så är det fullt möjligt att det var så.
Mina arbetspass på biljettexpeditionen i Årjäng var inte långa. Det rörde sig bara om några timmar. Jag skulle ju hinna ta tåget tillbaka till Arvika igen innan dagen var slut. Jag jobbade dock in i det sista. Den sista rälsbussen för dagen fick stå och vänta tills jag hade hunnit att stänga stationen. Ofta hände det att det kom någon stressad resenär i sista minuten och ville ha en biljett till Arvika. Kunden manade mig att skynda på eftersom denne skulle med tåget som stod därute och väntade. Då brukade jag lugnt tala om för kunden att det inte var så bråttom eftersom jag själv skulle med tåget. Dessa stressade resenärer brukade då ge mig konstiga blickar av misstroende. Det kan jag i och för sig förstå eftersom tågets avgångstid var passerad sedan länge innan de hade fått sina biljetter.
Sådana händelser var typiska för mina arbetspass i Årjäng. Kunderna kom alltid i sista minuten till det sista tåget. I övrigt såg man nästan aldrig till några kunder. Nu hände sig ju detta på söndagar och hur Årjängsborna var på vardagarna har jag ingen aning om.
Av de få kunder jag hjälpte i Årjäng minns jag bara tre. Det var tre yngre tyska tjejer som kom in till mig en dag. Dessvärre kunde de bara tala tyska vilket är ett helt obegripligt språk för mig. I mina öron blir tyska rena rotvälskan.
Via teckenspråk och yviga gester kom jag underfund med att de redan hade biljetter. De ville tydligen bara få bekräftat när deras tåg skulle gå. För att få ett begrepp om vart de förtjusande damerna skulle resa så lyckades jag få dem att överlämna sina biljetter till mig. Detta var ett misstag de säkert ångrade under lång tid.
En hastig blick på deras biljetter sa mig att de var utfärdade i Tyskland. Resmålet var en ort i norra Sverige. Så fort jag kunde kontrollerade jag deras bokningar. Till min fasa upptäckte jag att tjejerna var inbokade på tåg som överhuvudtaget inte fanns i den svenska tidtabellen. Jag insåg att det bara fanns en sak att göra. Jag var tvungen att byta ut biljetterna. När de tre skönheterna insåg att jag tänkte behålla deras färdbevis började de att se förtvivlade ut. De började säkert redan ångra att de hade gått in på denna järnvägsstation, där det satt en dåre innanför en glaslucka.
I Årjäng fanns ingen dataterminal till hjälp. Jag var tvungen att ringa till Arvika för att boka en resa, och sedan skriva ut biljetterna för hand. I detta fall handlade det om en lång resa med många tågbyten, så denna bokning var inte gjord i en handvändning.
Medan jag satt i telefon med säljaren i Arvika började tjejernas förtvivlan att övergå i ren desperation. De hoppade och tjattrade sin rotvälska utanför biljettluckan medan jag, alltmer stressad, försökte få fram nya biljetter åt dem.
Hela denna procedur tog fyrtiofem minuter. Under den tiden hade avgångstiden för deras tåg redan passerats. Detta var nu inget problem eftersom lokförarna alltid kom in och kontrollerade om jag var klar med kunderna innan de for iväg med tåget.
Till slut hade jag lyckats skriva ut nya biljetter som jag överlämnade till tyskorna. Jag såg på dem att de ville säga något, men knappast av tacksamhet. Deras rödsprängda ögon skvallrade om att de helst av allt ville ha tillbaka de biljetter de hade haft från början. Jag bara log mot dem och pekade på utgången. Tydligen insåg de det meningslösa med att försöka prata med galningen bakom glaset, för de ryckte uppgivet på sina axlar och skyndade sig ut till tåget.
Jag har alltid undrat hur det gick för dessa tjejer. Förmodligen kom de väl tillbaka hem till Tyskland till slut, med en förvissning om att de aldrig mer skulle åka tåg i Sverige.
Förhoppningsvis har invånarna i Årjäng glömt bort mina gästspel på stationen där, men jag kommer aldrig att glömma.



FLER KUNDER

Bland mina eskapader på biljettexpeditionen i Arvika har jag några minnen som hör till mina favoriter. Ett av dessa är fågelskådaren. Han var en man i tjugoårsåldern som kom till biljettluckan en dag. Ynglingen ville ha uppgift om tider och pris för en tågresa till Lofoten. Han ämnade att åka dit tillsammans med några kamrater för att titta på fåglar. Lofoten ligger i norra Norge och dit går inga tåg. De närmaste tågstationerna är Bodö och Narvik. Detta betyder att det finns lite olika alternativ för att ta sig till dessa fågelmarker.
Det blev ett drygt arbete att gå igenom alla alternativ som fanns. Det tog mig över en timme att hitta alla olika resvägar och prisalternativ. Till slut bestämde sig fågelskådaren för att de skulle resa genom Sverige upp till Narvik. Därifrån hade jag hittat en förbindelse med postflyg till Lofoten.
Det var med tungt sinne jag såg fågelskådaren gå sin väg utan att ha köpt några biljetter. Han sa att han var tvungen att resonera med kamraterna innan de bestämde sig slutgiltigt.
Ett par timmar senare kom en lite äldre herre fram till min lucka. Jag höll på att få slag när han sa att han ville veta tågtiderna till Lofoten. Det kunde bara inte vara sant att det dök upp två resenärer med detta önskemål på en och samma dag. Jag frågade lite försynt om de var flera som skulle resa. Då uppdagades det att han egentligen skulle ha uppgifterna till sin son som var fågelskådare.
Lättad upplyste jag honom om att sonen redan hade varit hos mig och fått alla nödvändiga uppgifter.
Ytterligare någon timme senare ser jag till min förskräckelse fågelskådaren komma mot luckan igen. Vid det här laget började jag betvivla att jag någonsin skulle få sälja några biljetter till Lofoten. Allt var nog bara en komplott mot mig. Med lätt darrande hand öppnade jag biljettluckan när fågelskådaren kom fram. Här skulle inte användas några mikrofoner. Jag ville inte att hela väntsalen skulle höra när jag fick fnatt.
Fågelskådaren ursäktade sig lite försynt och sa:
"Kan jag få tider och priser till Karungi?"
Med en halvt vansinnig blick tittade jag på dårfinken där i luckan och sa:
"Har fåglarna flugit dit?"
Fågelmannen tyckte inte att detta var det minsta lustigt och det var bara att börja bläddra i tabeller igen. Det var lyckligtvis mycket lättare att ta sig fram till Karungi än Lofoten. Efter att ha fått reda på det han ville försvann denne kund för att aldrig mer återvända. Han flög bort ur mitt liv och några biljetter till Karungi köpte han aldrig.
En annan kund jag aldrig kommer att glömma är den äldre gentleman som kom in en eftermiddag. Han ursäktade sig för att han kom och störde igen. Jag hade ett svagt minne av att han hade varit hos mig tidigare under dagen och köpt biljetter. Nu talade han om att han misstänkte att jag aldrig fick betalt för biljetterna han köpt. Jag tyckte att det hela lät lite osannolikt, men för säkerhets skull kontrollräknade jag kassan. Allt för att kunden skulle bli nöjd. Jämmer och elände. Det fattades över femhundra kronor! Beloppet som saknades visade sig stämma exakt med priset för mannens biljetter.
Jag känner mig lite vemodig när jag tänker på denna episod. Jag tackade aldrig mannen tillräckligt för hans ärlighet. Troligen kommer jag aldrig mer att möta en sådan människa.
Nu är det ju så att man lär sig av sina misstag och jag glömde aldrig mer att ta betalt av mina kunder. Däremot tog jag för mycket betalt.
En sådan händelse inträffade med ännu en oförglömlig kund. Det var en av de människor som använder SJ som allmän klagomur. Detta var en vresig dam som kom in till oss på biljettexpeditionen nästan varje dag. Hon ville sällan köpa någon biljett, även om det också kunde hända ibland. Nej, hon kom oftast in för att läsa lusen av oss. Det kunde gälla vad som helst. Hade gatukontoret inte sopat gatan utanför stationen så var detta naturligtvis vårt fel. Ibland höll hon ett föredrag om den dåligt städade väntsalen. Ett utrymme där hon egentligen inte hade någon anledning att vara just då, mer än för att klaga på oss.
Var bilparkeringen full så var inte det heller bra. Själv hade hon ingen bil, men det hörde inte till saken.
Sådan var hon den trogna damen som ständigt återkom. Jag hade ju gått charmkurs så jag lät henne hällas fastän jag dunkade huvudet i väggen varje gång hon hade gått.
En dag slog hon mig med häpnad. Hon kom in utan att klaga på någonting och ville köpa en biljett till Malmö. Hon fick sina biljetter, betalade och gick nöjd därifrån. Jag trodde knappt att det var sant. Världen var ljus och lycklig.
När det var ett par minuter kvar innan tåget till Malmö skulle avgå fick jag se henne komma tillbaka. Nu var hon inte lika nöjd längre. Hon frustade sig fram genom väntsalen som ett gammalt ånglok. Jag förstod att det skulle stunda hårda tider.
Hon trängde sig förbi övriga kunder i kön och började raljera i sin gamla vanliga stil. Hon påstod nu att jag hade tagit för mycket betalt av henne. Etthundra kronor för att vara exakt.
Nu hjälpte inga charmkurser i världen. Jag kunde bara inte acceptera hennes påstående. Hon hade liksom skrikit på vargen alltför ofta. Eftersom jag ändå inte kunde avfärda henne helt och hållet så bad jag om hennes telefonnummer, så att jag skulle kunna kontakta henne senare.
Detta var definitivt inte godtagbart. Hon skulle ha sina pengar direkt Hon skulle ju resa långt och hennes barn svalt och fick ingen glass. Ja jag vet inte vad det var allt för elände jag utsatte damen för.
Jag kopplade på mitt charmigaste leende och talade om att jag gladeligen skulle kontrollräkna kassan för att allt skulle gå rätt till. Fast då skulle hon ju missa sitt tåg förstås.
Detta var mitt triumfkort. Missa tåget ville hon minst av allt. Med diverse svordomar och nedkallande förbannelser över mig försvann hon ut till tåget. Men hon lämnade trots allt ett telefonnummer till Malmö där jag skulle kunna kontakta henne.
När jag hade stängt för dagen visade det sig att jag hade för mycket pengar i kassan. Etthundra kronor för att vara exakt. Det var ett förskräckligt ögonblick. Min trogne klagokund hade haft rätt.
Jag skickade pengarna till damen i Malmö samma dag och hoppades att barnen skulle få sin glass. Efter detta blev jag hennes personliga klagomur. Jag tog utan vidare emot all kritik hon kunde komma med. Även av denna historia lärde jag mig något. Nämligen att kunden ALLTID har rätt. Även om det gäller postens öppettider eller temperaturen i badhuset.
Oftast var det mycket roligt att sälja biljetter i Arvika. Mina arbetskamrater var alla glada värmlänningar. Sådana som alltid säger:

"Dä orner sä." (Översatt till svenska: Det ordnar sig)
De tycktes alltid vara glada och fyllda av skämtlynne. Som den gången jag upptäckte att ett par av dem stod och tisslade och fnissade bakom min rygg. Jag kunde inte höra vad de sa men de tycktes ha roligt åt någon i biljettkön. Jag anade ugglor i mossen så jag vände mig om och sa:
"Ta över här, jag måste på toaletten." Sedan stack jag.
När jag återvände några minuter senare fick jag reda på vad de hade planerat åt mig. I biljettkön hade det stått en gammal dam som ville pollettera en väska. Hon hade redan tidigare talat med mina kollegor, men de hade hänvisat henne till mig.
Nu satt den stackare som hade fått ta vid efter mig i luckan och försökte pollettera en väska till en liten by i Schweiz. En by som ingen av oss hade hört talas om och som inte fanns med på några kartor. Men dä orne sä.



ETT VÄXLANDE ARBETE

Inför mitt kommande arbete på en "småstation" behövde jag lära mig många olika sysslor. En av dessa var att växla. Då menar jag inte att växla pengar, utan att sätta ihop ett tågsätt med vagnar. För att lära mig detta skickades jag till Karlstad för en instruktion i vagnstjänst.
I tre dagar åkte vi omkring på hamnspåren i Karlstad. Det var jag och en kille till. Till vår hjälp hade vi en instruktör och en lokomotorförare. En lokomotor är ett slags litet lok som bara används till att koppla ihop vagnar med.
Växlingsarbetet är ett av de farligaste yrken som finns. Järnvägsvagnar är fasligt tunga och väger tomma minst tolv ton. I jobbet ingick att man skulle stå mellan två vagnar när dessa "smällde ihop". Då skulle man snabbt koppla ihop krokarna som håller samman vagnarna. Detta moment fick vi öva mycket på. Vi fick också lära oss att vara "skjutspassare". Skjutspassarens uppgift var att bromsa in en järnvägsvagn som kom fritt rullande. Man skulle stoppa vagnen i rätt ögonblick genom att placera en bromssko på spåret. Denna kilformade "sko" stoppar vagnar mycket effektivt. Det gällde alltså att lära sig att bedöma vagnarnas hastighet så att man kunde lägga skon på rätt ställe. Om en vagn skulle stoppas strax intill en annan var det viktigt att göra det hela rätt.
Det var tur att vi bara hade gamla och tomma vagnar att öva oss med. När jag placerade bromsskon på spåret så stannade vagnarna endera alldeles för tidigt eller så brakade de ihop med en smäll som jag trodde skulle locka polisen till platsen.
En annan övning gick ut på att lära sig stoppa en vagn där spåret svängde. I en kurva alltså. När man stoppar en vagn i en kurva gäller det att veta vilken räl, eller skena, man ska lägga skon på. Detta är mycket viktigt. Jag kommer fortfarande inte ihåg vilken det skall vara. När jag skulle prova detta moment för första gången hade jag naturligtvis glömt vilken räl bromsskon skulle placeras på. En vagn kom rullande mot mig i en farlig fart och jag visste att jag var tvungen att få stopp på den innan den for in i de andra vagnarna som stod på spåret.
Av två räler att välja på så är ju chansen att ta rätt femtio procent. Jag slängde bromsskon på den ena och förpassade mig raskt några meter därifrån. Vagnen körde på skon och lättad såg jag den stanna utan problem. Då kom instruktören fram till mig och sa:
"Fantastiskt, det där lyckas bara två gånger av tio. Oftast spårar vagnarna ur."
Jag hade alltså inte varit så duktig som jag trodde.
Ett annat moment var att lära sig att stoppa en vagn med hjälp av handbromsen. För att öva på detta använde vi vagnar med en plattform i ena kortänden. Vid plattformen satt en stor ratt. Det var handbromsen. Vi skulle nu lära oss att bromsa en vagn så att den stannade alldeles intill de andra vagnarna på spåret. Jag intog min plats på plattformen och vagnen skickades iväg. Min kompis stod placerad vid de andra vagnarna för att koppla ihop dem med min i samma ögonblick som de skulle törna ihop. Det var ganska lång väg fram till de stillastående vagnarna så jag hade gott om tid på mig att förbereda stoppet. Jag snurrade den stora ratten tills jag tyckte att bromsarna började ta. Sedan stod jag lugnt och självsäkert och njöt av resan. Jag skulle bara behöva snurra ett par varv till på ratten för att bromsa in vagnen.
När min vagn bara hade en liten bit kvar av sin resa så började jag snurra på bromsratten igen. Jag snurrade och snurrade. Till min förskräckelse upptäckte jag att jag inte var i närheten av att få hejd på mitt ekipage. Förtvivlat började jag vinka och skrika till min kamrat som skulle komma att hamna mellan vagnarna. Han fattade galoppen. Åtminstone tog han till galoppen och satte sig i säkerhet en bit därifrån. Jag höll i mig för allt vad jag var värd. Sedan kom smällen.
Allt avlöpte nu lyckligt. Jag lyckades hålla mig kvar, kompisen blev inte mosad, vagnen spårade inte ur och fick inte alltför stora skador vad jag kunde se. Detta blev min grand finale på detta kursavsnitt.
Efter dessa tre dagar med praktiska övningar följde en kurs av mer teoretisk art. Också den tre dagar lång. Nu fick vi lära oss vad olika vagnar heter och vilka tekniska prestanda de har, med mera. Kursen var ett ganska tråkigt kapitel och efteråt mådde jag illa bara någon sa ordet bromsregulator till mig.
Slutligen fick jag arbeta tillsammans med växlingslaget i Arvika några veckor. Under den tiden hände inget anmärkningsvärt vad jag kan komma ihåg, men vill du ha fler åsikter om det så kan du alltid fråga de gråhåriga trettioåringarna på järnvägsstationen i Arvika. De minns säkert.



LÄROMÄSTARE

Vad gör egentligen en stins eller tågklarerare? Det var vad jag skulle lära mig genom att gå i övning på tågexpeditionen i Arvika.
En tågklarerare klarerar tåg. Det vill säga att han ser till så att spåret är fritt från andra tåg eller arbeten innan ett tåg skickas iväg ut på banan. Vad de flesta resenärer aldrig ser är alla dessa arbetare och arbetsfordon som finns utefter spåren för att underhålla järnvägen. Då menar jag inte att de sjunger för den eller så. De kontrollerar spårbredden, byter dåliga sliprar och så vidare.
En stins har alltså ett ganska stort ansvar för säkerheten. Detta gör att man kan förvilla sig till att tro att stinsar är allvarsamma och bistra personer. Så är det inte alls. Under min första tid i lära fick jag jobba tillsammans med alla sorters tågklarerare.
Min första läromästare var den kritiske stinsen. Han som ifrågasatte allt jag gjorde. Det gjorde han inte för att vara elak, han ville bara att jag inte skulle göra något alls om jag inte visste varför jag gjorde det. Därför fick jag alltid studera säkerhetsföreskrifterna innan jag gjorde något. När jag sedan hade tagit ett beslut fick jag förklara varför jag hade gjort på just detta sätt och om det var tillåtet. I det läget hände det att han talade om för mig vad jag egentligen skulle ha gjort. Denne man var bättre än alla kurser i världen.
Det var för övrigt bara män jag hade som lärare, på den tiden var det fortfarande lite ovanligt med kvinnor i stinsyrket. Nu fanns det visserligen en kvinnlig stins i Arvika men av henne har jag inget minne förknippat med tågklarering. Inte så konstigt kanske, eftersom jag alltid blir kollrig tillsammans med damer och inte alls kan tänka på tåg.
Med tiden ändrades det till det bättre och det kom fler kvinnliga stinsar.
Den kritiske stinsen lärde mig dessutom att inte vara överambitiös. Det har man ändå ingenting för. Detta på grund av att SJ alltid organiserades om. Det var vad som hände just vid tiden för min anställning. Jag trodde inte riktigt på min läromästare. En omorganisation måste väl bli klar någon gång? Tretton år senare kunde jag bara konstatera att han hade rätt. När en omorganisation var klar började man genast med en ny. Under min tid vid SJ var företaget i ständig förändring. Inte ens de berömda förkortningarna överlevde någon längre tid. Jag har sett CTO bli CPVTT för att sedan bli CPVPT och slutligen bli CTLO. Idag vet jag inte vad det heter, men på ren svenska så var detta min chef.
Nu kom jag visst bort från ämnet. Det var ju läromästare det handlade om. En annan av dessa var den energiske stinsen. En man vid namn Thorbjörn som lärde mig att en människa kan vara på tre ställen samtidigt utan att använda sig av celldelning. Hur han gjorde detta vet jag fortfarande inte, men det går. Jag såg det praktiseras. Ringde till exempel en kund till tågexpeditionen så svarade han där. Lade kunden på luren och ringde direkt därefter till biljettexpeditionen så svarade samme man. Hände det att det samtidigt ringde på godsexpeditionen så svarade han där också. Samtidigt som allt detta hände kunde man se honom stå ute på perrongen och vinka iväg ett tåg. Fast jag arbetade så länge som stins så slutade jag aldrig att förvånas över denne man. Det skall tilläggas att han dessutom alltid var glad som en lärka. Vad han åt för mediciner vet jag inte, men lite onaturligt var det allt.
En annan stins jag hade som lärare var den buttre. Han lärde mig att det värsta med yrket var kunderna. Kunde man bara bli kvitt dem så skulle livet bli mycket lättare att leva. Han lärde mig bland annat följande:
Om en kund kommer i närheten, sätt då genast igång att skälla ut denna person innan han eller hon öppnar munnen. Hinner kunderna yttra sig så kommer de bara med en massa besvärliga frågor, om tågtider och sådant. De kanske till och med vill låna toaletten eller, gud förbjude, köpa en biljett.
Snart börjar du kanske tycka att detta påminner om en viss saga med sju små dvärgar, men jag fortsätter ändå.
Jag mötte också den charmige stinsen. Det var en man som aldrig behövde någon kurs för att charma kunder eller medarbetare. Han kom alltid överens med alla människor. Han lärde mig, mer än någon annan, vikten av att vara vänlig mot kunderna. Låt dem tro att de har rätt. Ljug hur mycket som helst bara kunden blir nöjd. Vill någon åka tåg till Island så sälj bara en biljett dit. Att det inte finns någon järnväg spelar ingen som helst roll.
Blir du irriterad på en kund så visa det inte. Svär så det osar efteråt istället.
Den charmige stinsen kunde ta människor med finess. Därför blev jag inte ens förnärmad när han förklarade att jag var en idiot som stannade i det mörka och kalla Sverige och arbetade som stins när det skulle vara bättre att vara pizzabagare i Italien.
Den virrige stinsen var duktig i sitt arbete, fast det var svårt att se. Honom fick jag mest bara hänga i hasorna och försöka snappa upp vad jag kunde. Av honom lärde jag mig väl att det inte räcker med att vara snäll och trevlig, man bör veta vad man håller på med också.
Slutligen hade vi den gamle ringräven som älskade att tala om hur det var förr i tiden. Den där gamla goda du vet. Nu hade jag väl inte så mycket nytta av dessa historier i mitt praktiska arbete, men man bör kanske känna till yrkets bakgrunder. Tyvärr har jag aldrig varit intresserad av tåg, så en del av hans historier kunde bli rätt tråkiga att lyssna till. För mig räckte det gott och väl med dagens tåg, de gamla struntade jag fullkomligt i.
Jag har ibland undrat hur människor har betraktat mig i mitt yrke. Vilken kategori stinsar hörde jag till? Blev jag kanske en blandning av alla mina läromästare? Är det förklaringen till att mina kunder blev färre med åren?



MIN STATION

Vid nyår 1984, efter ett halvårs träning i Arvika, var det dags för mig att börja min tjänstgöring på den station jag var anställd för. Om jag var redo för detta steg i karriären vet jag inte, men personalen i Arvika tyckte definitivt att jag skulle ge mig av. Stationen jag skulle till var, som jag redan har berättat, järnvägsstationen på min hemort, Högboda.
Där fanns det redan en stins men eftersom arbetsbördan var så stor krävdes det två man på platsen. Nåja, rätt ska vara rätt. Arbetsbördan kanske inte var så stor innan jag kom dit och stökade till det, men arbetsdagarna var så långa att det behövdes två som delade på dem.
Den andre stinsen i Högboda var en stor och skäggig lufs som hette Sonny. Vid första anblicken såg han lite barsk ut. När jag lärde känna honom upptäckte jag att detta var helt fel. Snällare människa har jag sällan träffat. Frågan är väl hur han såg på mig i början. Jag gick ju omkring som ett levande frågetecken. Jag hade ännu inte lärt mig att låtsas som om jag visste vad jag gjorde.
Nu var det ju inte bara att börja jobba på en ny station sådär utan vidare. Jag var tvungen att gå i övning fortfarande, för att lära mig de specifika uppgifterna på den här stationen.
Eftersom jag gick i övning var det en vikarie som upprätthöll "min" plats. På det viset kom det sig att vi stundtals var tre man på stationen samtidigt. Folk i allmänhet tyckte nog att det var ofattbart hur tre man kunde sysselsätta sig på en så liten station. Det kunde vi inte heller.
Arbetsuppgifterna på en liten station är mycket omväxlande och kräver därför en person som inte är expert på någonting. Visserligen var min kollega expert på bowling men det hade han ingen nytta av i jobbet vad jag vet. Hursomhelst måste man kunna fuska med lite av varje. Stinsen i Högboda fick alltså sköta allt från städning och tågklarering till godshantering. Han var tvungen att veta hur man kopplar ifrån trasiga vagnar, hur man rengör växlar och hur man läser en tidtabell. Kort sagt krävdes ett allt-i-allo.
Bland arbetsuppgifterna i Högboda ingick också på den här tiden tjänstgöring på en annan liten station. Det var den närmaste stationen som heter Edane. Där skötte vi växlingen av godsvagnar. Om jag ska nämna något speciellt minne från detta så skulle det väl vara den gången jag åkte vilse.
Kort sagt så befann jag mig en dag i Edane och skulle förbereda växlingen där innan godståget skulle anlända. Jag skulle åka ner till sågverket och märka upp de vagnar som skulle skickas ut i världen med sågade trävaror. Stinsen i Edane lånade mig sin cykel och beskrev vägen för mig. Sedan bar det iväg.
Jag har aldrig varit bra på att följa vägbeskrivningar och jag lyckades inte denna gång heller. Jag irrade omkring en god stund tills jag hamnade i en återvändsgränd där jag vände på en gårdsplan. Då hade det gått en halvtimme och jag insåg att jag inte hade tid att leta efter sågverket längre.
Väl tillbaka på stationen i Edane beskrev jag min irrfärd för stinsen. När han hade hört om alla mina vindlande turer kunde han tala om att åtminstone han visste var jag hade varit. Jag hade varit hemma i hans trädgård och vänt.
Denna historia visar att jag inte helt saknar talang. Jag vill påstå att det krävs lite mer än bara tur om man ska lyckas cykla vilse mellan järnvägsstationen och sågverket i Edane.
Efter denna episod åkte jag alltid tåg till sågverket. Stinsen i Edane förberedde själv växlingen. Han var en förståndig man som genast insåg det hopplösa i att skicka mig någonstans dit det inte gick skenor som jag kunde hålla mig till.
När jag hade växlat klart i Edane så åkte jag med godståget till Högboda för att ta hand om växlingen vid sågverket där. Det var oförglömliga resor. Dessa godståg drogs av gamla diesellok. Stationen i Edane ligger i en stor svacka och därför började färden med en rejäl uppförsbacke. Med lite tur kom man uppför backen på tio minuter. Var det många och tunga vagnar i tåget kunde det ta en halvtimme att forcera denna höjd. Resan till Högboda tog ofta fyra gånger så lång tid som ett "normalt" tåg behövde för att tillryggalägga samma sträcka.
Ljudnivån i dessa gamla diesellok var enorm. Det var knappast tillrådligt att åka utan hörselskydd. Försökte man trots ljudkulissen att prata med lokföraren fick man skrika för glatta livet för att göra sig hörd. Dessutom var fjädringar knappast uppfunna när dessa lok konstruerades varför man blev ganska mörbultad under resan.
Väl framme i Högboda klev det allstå av en darrig, lomhörd och hes varelse som efter lunch skulle tjänstgöra som tågklarerare.
Schemat var lagt så att den som växlade på förmiddagen skulle lösa av tågklareraren på eftermiddagen och sedan jobba till sju på kvällen.
På den del av arbetspasset som man var tågklarerare gällde det att ha en bra hobby. Arbetet gick ju mest ut på skrivbordsarbete och telefonpassning i samband med tågen. Mellan tågen fick man försöka att roa sig bäst man kunde. Visserligen kan jag ibland få för mig att jag är en trevlig prick, men inte är det roligt att prata med sig själv. Därför var jag tvungen att hitta på något att sysselsätta mig med.
Nu föregår jag dock historien. I början var det inga problem med sysselsättningen. Jag gick ju i övning och var aldrig ensam, det ansvaret skulle komma senare. Än så länge hade jag alltid någon av de andra som sällskap.
I början var det dessutom mycket att lära sig om de lokala förhållandena. Till exempel hur man skulle hålla värmen på vintern. Järnvägsstationen i Högboda var i mitten på åttiotalet inte den modernaste institutionen i Sverige. Att befinna sig där var som att ta ett kliv på femtio år tillbaka i tiden. Väggarna bestod av puts med någon obestämbar färg och det var bara i väntsalen och inne på själva expeditionen som golven var utrustade med något sånär moderna plastmattor. Centralvärme fanns det i alla fall. Denna bestod av en gammal kokspanna och ett par element. Koks visade sig vara en ypperlig energikälla som värmde flera gånger. Först fick jag upp värmen när jag skulle hugga ved till en riktig vedbrasa. Sedan svor jag så det osade hett när jag skulle försöka få eld på trästyckena. När jag till slut hade lyckats få en ordentlig glödbädd så var det dags att bära in koks från magasinet och lägga på brasan. Vid det laget var jag ordentligt svettig och behövde gå ut och svalka av mig lite.
När jag nu är inne på ämnet kan jag väl fortsätta att beskriva miljön på min nya arbetsplats.
Köksavdelningen i denna station var rena drömmen. Man önskade hela tiden att man skulle vakna. Lunchutrymmet, där den kära kokspannan stod, hade ett grått betonggolv. I en bagagehylla fanns en kokplatta, en kastrull och en filterhållare som man kunde använda för att brygga kaffe. Bredvid bagagehyllan fanns ett handfat av modell äldre. Det fantastiska var att det fanns både varmt och kallt vatten i handfatet. Den elektriska varmvattenberedaren måste ha varit den modernaste tingesten på hela stationen om man inte räknar kulspetspennorna.
Toalett fanns det också. Dit kom man genom väntsalen. Även inne på toaletten fanns det ett handfat. Utan varmvatten.
Såhär efteråt kan man tycka att det var trevligt att få uppleva denna atmosfär av gångna tider men just då höll man sig för skratt.
Nu ska jag inte ondgöra mig alltför mycket över lokalerna. Samma år som jag började arbeta i Högboda så renoverades stationen. Vi fick elvärme, tapeter på väggarna, nymålat, mattor på golven och till och med nya gardiner i fönstren.
Tyvärr räckte inte pengarna till nya vattenledningar så vi fick behålla vår kokplatta och våra handfat i det skick de var.
Men visst innebar renoveringen en klar förbättring. Jag kunde inte annat än tycka synd om kollegan i Edane som fortfarande satt där med sina fotogenkaminer som stank i hela huset.
Med åren spurtade faktiskt SJ ikapp historien och blev ett modernt företag. Vi blev så småningom av med både bagagehylla och kokplatta och fick ett modernare kök. Men det är en annan historia.



YRKESSKADOR

När jag hade kommit så långt som till Högboda i mitt stinsliv började min familj och mina närmaste vänner att märka en viss förändring hos mig. Till slut insåg jag själv att jag redan hade drabbats av yrkesskador.
Yrkesskador hos en stins är inte utslitna muskler eller leder. Inte heller stenlungor eller dålig syn. Nej, stinsens yrkesskador är i de flesta fall mycket svårare att upptäcka. Han börjar nämligen att bli underlig. I mitt fall var det ju svårt för familjen att inse att det rörde sig om yrkesskador. Jag blev ju inte underlig. Jag blev bara underligare än förut.
Den första skada som drabbade mig satte sig på talet. Det svenska språket blev alltmer förvridet tills jag bara talade "järnvägska." Om min sambo till exempel frågade mig hur jag hade haft det på jobbet idag, så kunde jag svara:
"Idag var 3159 sent för 638 fick balisfel i Grums. 3142 var tio efter från Cg och sedan ville inte fjärren lägga om mötet från Afrika till Edane så tkl i Kil fick hålla 642."
Efter ett sådant svar kunde min käresta se något bekymrad ut.
Nästa skada som visade sig var att mina tidsbegrepp blev konstiga. Jag kunde åka hemifrån med orden:
"Jag sticker och tankar bilen. Jag är tillbaka femton och fyrtiotvå."
Istället för att säga att det skulle ta tio minuter.
Klockan är ett ofelbart tecken på att någon är järnvägssjuk. Om en stins befinner sig nära ett spår och det plötsligt kommer ett tåg så tittar han ofelbart på klockan. Troligtvis är personen ifråga inte medveten om det själv, det är en naturlig reflex när han ser ett tåg. Det spelar ingen roll var stinsen befinner sig, han kan vara i ett främmande land. Det är blotta åsynen av ett tåg som får honom att titta på klockan.
Detta fenomen kan vara mycket påfrestande för de som skall leva tillsammans med en stins. Ännu värre blir symptomen om den skadade stinsen vet vad det är för ett tåg han ser. Då kan han plötsligt skaka på huvudet och säga:
"Nu är sextiotvåan tio minuter sen igen."
Detta är en kommentar som hans sällskap knappast finner intressant och som kan döda all vidare konversation.
En stins som blir illa skadad kan dessutom börja lära sig alla möjliga tidtabeller utantill. Turligt nog gick det inte så långt med mig.
När jag började bli allmänt känd som stinsen i Högboda hände det att vänner och bekanta eller grannar ringde hem till mig för att fråga om tågtider. För att inte tala om alla obekanta som ringde. Och inte ringde man på dagtid, utan på kvällar, helger och till och med nätter. Naturligtvis hade jag rikstidtabellen hemma så att de kunde få svar på sina frågor.
Ganska snart insåg jag att jag var tvungen att avvänja mig. Annars skulle min käresta bli vansinnig och slänga ut mig innan jag skadade resten av familjen. Det kunde ju ha gått så långt att jag hade köpt en modelljärnväg. När man har nått det stadiet finns ingen återvändo. Då är man fast för gott.
Med ganska hård träning och koncentration lyckades jag med att sluta titta på klockan varje gång jag hörde ett tåg passera. Detta var inte lätt med tanke på att vi bodde inom synhåll från järnvägen och "mina" tåg.
I nästa steg kastade jag bort alla tidtabeller jag hade samlat på mig hemma.
Med åren lyckades jag bota mig så till den milda grad att jag på fritiden knappt visste vad ett tåg var. När jag gick hem efter arbetsdagens slut existerade inga tåg eller järnvägar längre. Jag var återställd till mitt normala tillstånd. Jag var än en gång ointresserad av tåg.
Ringde någon hem till mig efter detta för att få reda på när tåget skulle gå så hade jag inte en aning. Lite snopet för den som ringde kanske men jag har aldrig begripit varför folk ringer hem till stinsar och frågar sådant. Ringer de även hem till butikschefer och frågar vilka varor det är extrapris på imorgon?
Äldre stinsar som läser det här blir säkert förfärade över min totala avsaknad av yrkesheder men jag talade ju redan i början om att jag aldrig har varit intresserad av tåg. Fast det var nära ett tag, att jag skulle trilla dit.
Min talförmåga är förhoppningsvis inte alltför skadad efter alla år som stins. De bekanta som jag ännu har kvar tycks i de flesta fall begripa vad jag säger, trots att de själva inte jobbar på järnvägen.
Fast vid närmare eftertanke har min bekantskapskrets krympt stadigt med åren.



ATT VARA ENSAM

Så var det dags för mig att börja arbeta ensam, utan någon som stod bakom ryggen och bevakade allt jag gjorde. Känslan av ansvar var enorm. Jag hade makten i min hand. I form av en signalstav för att vara exakt. En stav som alltid kallades för "spaden". Om jag inte vinkade med spaden så fick inte tågen åka vidare. Om jag vinkade med spaden betydde det att de lugnt kunde åka vidare. Jag hade läget under kontroll och spåret var fritt från faror.
Det var säkert många lokförare som hade fjärilar i magen den första tiden. Mitt inträde på arenan innebar säkert ingen lindring av deras begynnande magsår.
Sanningen att säga var det först efter ett par veckor som den här känslan av ansvar och stolthet drabbade mig. Allra först var jag vettskrämd och kunde inte tänka på annat än faran för att ha glömt något väsentligt. Dessutom kändes det till att börja med fruktansvärt löjligt att stå där och vinka till tågen. Jag kunde riktigt känna hur folk glodde på mig. Dåren som vinkade till tåget.
För att försöka bättra på mitt anseende studerade jag mina kollegors "spadteknik" så att jag åtminstone skulle kunna vinka på ett snyggt sätt. Inte går väl det. Jag har sett prov på massor av "vinkningsstilar" genom åren men det ser alltid lika löjligt ut.
Något annat som jag upplevde som löjligt var uniformen. Denna strikta, lite militäriska klädsel som enligt min arbetsgivare skulle ge ett snyggt och propert intryck på resenärerna. Inte vet jag om det stämde. Jag kände mig bara löjlig. Inte nog med att jag skulle vinka till tågen med en spade, jag skulle vara utklädd också.
Till viss del kan uniformen förklaras. Den var en del av säkerheten. Inom järnvägen får det inte råda någon som helst tvekan om vem som är vem. Till exempel har tågklareraren ett rött band i sin uniformsmössa medan tågbefälhavaren har ett blått band i sin. Tågmästaren har ett svart eller inget alls. Nu blev du förvirrad eller hur? Jo det finns faktiskt befälhavare och mästare ombord på tågen. Därför behövdes dessa uniformer och band så att vi stackars anställda skulle kunna se skillnad på varandra. Att vinka iväg ett tåg kunde vara svårare än det såg ut. Först var jag tvungen att lista ut om tåget bara hade en tågmästare ombord eller om det även fanns en befälhavare med. I det fallet gick det till såhär:
Tågmästaren gav klartecken till tågbefälhavaren när han var klar för avfärd. Om tågbefälhavaren också var redo gav han ett tecken till stinsen. I det här fallet mig. Sedan kunde jag vinka till föraren som satte ekipaget i rörelse.
Så skulle du ge dig ut och resa med tåg så får du inte bli förvånad om du upptäcker en massa uniformerade varelser som står på perrongen och vinkar till varandra. Det är bara deras jobb.
Uniformerna var man tvungen att köpa, de var inte gratis. Dessutom fanns det en sommar och en vinteruniform. Det blev med andra ord en massa kläder som skulle införskaffas. Jag fick köpa dessa på avbetalning via löneavdrag. Det tog en evinnerlig tid att betala dessa kläder. Nu var ödet så finurligt att SJ naturligtvis höll på med en av sina omorganisationer när jag köpte mina uniformer. Så när jag väl hade betalat av mina uniformer hade SJ tagit fram en ny, modernare sådan. Det var bara att fylla i nya rekvisitioner och leva med löneavdrag ett tag till.
Förutom att jag kände mig utklädd som en pajas så var jag en utböling i byn. Jag var inte född där och hade bara bott på orten i två år. Detta gjorde att jag kände mig "ut-tittad". Säkerligen tisslades det en del i stugorna om "den nye stinsen".
Den gamle stinsen, Sonny, verkade lita på mig till fullo. Alltid en liten tröst. Själv trodde jag inte att jag gjorde något rätt. Sonny var en äkta utböling. Han bodde inte ens i byn utan pendlade fyra mil till arbetet varje dag. Han verkade inte vara det minsta besvärad vare sig av att vara utböling eller av fåniga uniformer, så med tiden lärde jag mig att inte fundera över sådant jag heller. Tyckte folk att jag såg lustig ut så fick de väl skratta åt mig. Det hade varit värre om de grät.
Att helt plötsligt vara ensam på jobbet betydde också att man inte hade någon att luta sig mot när saker och ting började gå åt skogen. Jag var tvungen att försöka lösa problemen själv.
Problem kunde vara resenärer som ville åka till okända platser som Alvesta. Jag kanske råkade ge dem en biljett till Avesta istället. Var de inte ett problem förut så blev de ett då.
Problem kunde också vara ett lok som plötsligt gick sönder ute på linjen, i skogen någonstans. Vad skulle man göra åt sådant? Inte visste jag.
Problem var också paket med levande kycklingar som kom med det sista tåget för dagen, precis innan man skulle gå hem.
Kort sagt, när man stod där ensam för första gången, med allt ansvar själv, då var allting problem.
Nu är det ju så att det är av misstag man lär sig saker. Jag gjorde många i början, så jag lärde mig snabbt.
Det som var svårast att komma ihåg i början var att ta upp bommarna. Mitt på bangården i Högboda korsade landsvägen spåren. Vägen var ganska livligt trafikerad så bommarna behövde inte ligga nere många minuter förrän bilköerna växte. Som tur var hade jag ett vakande öga på mig. Alldeles bredvid järnvägsövergången låg ett café. Bagaren som även bodde ovanpå caféet brukade hålla koll på mig. När bommarna hade legat nere alltför länge brukade han ringa och fråga mig om det skulle komma fler tåg. Bagaren ringde ofta.
Det hände också att bilisterna tröttnade på att vänta. Då körde de en omväg via en bro över järnvägen eller så kom de in till mig på stationen och lärde mig en massa nya ord och fraser. Jag vågar dock inte använda dem eftersom min mor alltid sa att tungan svartnade om man sa sådana saker.
Efter hand som de lokala bilisterna blev vana vid mig så tog de omvägen över bron med en gång istället för att slösa tid på att vänta vid bommarna.
Nog var det besvärligt att börja jobba ensam men jag måste ju tala om att jag hade många duktiga kollegor som hjälpte mig. Kollegor som bara var ett telefonsamtal bort. Dessutom är alla lokförare och tågmästare från den här tiden värda en eloge. Vad de än tyckte om mig så talade de aldrig om det för mig.



TEKNIKENS UNDERVERK

På en järnvägsstation finns en massa teknisk apparatur som stinsen måste kunna handha. När jag först kom till Högboda var dessa tekniska mästerverk av samma årgång som kokspannan och handfatet. Om inte äldre.
Till att börja med fanns där en telefon. Telefonen är kanske stinsens viktigaste redskap. Den behövs för att hålla kontakten mellan stationer, banarbetare och tåg. SJ har ett eget telefonnät. Och ett nät var det verkligen på den tiden. En hel väv av samtal faktiskt. Apparaten hade tjugo knappar, två för varje telefonlinje. Varje linje hade dessutom en lampa som indikerade om den var upptagen eller ej. Var en linje upptagen kunde man i alla fall trycka in knappen och börja prata med de som redan fanns där. Till varje linje fanns även en avlyssningsknapp. Tryckte man in den så skulle man kunna höra det pågående samtalet utan att de som talade märkte någonting. Ha! Många gånger när man själv pratade i telefonen kunde man höra ett litet knäpp och sedan konstiga väsljud. Väsljud som uppstod när lyssnaren försökte att inte andas i luren, ifall vi skulle kunna höra honom. En stins i Charlottenberg brukade därför alltid börja sina samtal med:
"Hej på er alla tjuvlyssnare".
Ett mycket bra knep. Genast knäppte det i luren igen och väsljuden försvann.
Vissa linjer var dock säkra. Till de båda närmast angränsande stationerna fanns det snabblinjer som ingen annan kunde gå in och lyssna på. Tyvärr var det svårt nog för oss som pratade med varandra att höra något själva. Ett annat problem med telefonerna uppstod när de gick sönder, vilket hände med jämna mellanrum. Det fanns nästan inga reservdelar att få tag i. Inte ens på museum. Men de duktiga reparatörerna på teleavdelningen fixade det för det mesta. Med åren blev ändå linjerna färre och färre. En knapp i taget försvann och lamporna slocknade.
I början av nittiotalet bytte SJ ut sitt telenät till ett system som faktiskt var modernare än televerkets. Så modernt att jag hade svårt att förstå alla finesser med det. Ringde jag till en annan station hände det ibland att den uppringde ville flytta samtalet till en annan apparat. Jag ombads att vänta och hörde ett klick i luren. Sedan var jag vidarekopplad ut i den eviga etern. En annan finess var den automatiska återuppringningen. Var numret man sökte upptaget så var det bara att trycka på siffran fem, så skulle telefonen automatiskt ringa upp numret när det blev ledigt igen. När detta skedde lyfte jag på luren bara för att konstatera att det fortfarande var upptaget. Orsaken var oftast att det i andra änden av telefonlinjen satt en annan stins som försökte ringa till mig. Eftersom mitt nummer var upptaget så tryckte han på femman och lade på luren. Sedan höll våra telefoner på att ringa upp varandra om och om igen.
En annan teknisk apparat som fanns på expeditionen i Högboda var en stämpelmaskin för biljetter. Sådana där pyttesmå färdigskrivna biljetter bara någon centimeter i fyrkant. Sådana som dagens resenärer aldrig får se. Dessa biljetter var färdigtryckta med priser och resmål så allt som fattades var giltighetsdatum. Detta stansades in i biljetten med nämnda maskin. Den som en gång i tiden hade konstruerat apparaten hade dock inte tagit med i beräkningen att mänskligheten skulle finnas kvar på 1980-talet. Dag och månad kunde man få att stämma men årtalet?
Nåja, det skrev vi för hand. Det fick vi ju ändå göra med priset eftersom den förtryckta summan aldrig stämde.
Den största tekniska apparaten var ställverket som stod under perrongtaket utanför fönstret. Ställverket är den apparat man använder för att ändra växlarnas lägen. I ställverket manövrerar man också signalerna och bestämmer vilka som skall vara röda och vilka som skall vara gröna. Det ställverk som stod där när jag började arbeta i Högboda var riktigt modernt. Från tjugotalet skulle jag tro. Nu drevs det faktiskt delvis av elektricitet så det måste ha blivit ombyggt någon gång under årens lopp.
Växlarna drevs inte av elektricitet. För att ändra en växels läge var jag tvungen att använda två stora vevar som satt på ställverket. Från varje vev gick det långa stålvajrar ut till växlarna. Eftersom den ena växeln låg femhundra meter från ställverket handlade det om kilometervis av linor som skulle sättas i rörelse.
Den första veven frigjorde växeln. Den andra veven ändrade växelns läge. När det var gjort fick man åter låsa växeln med den första veven. Det var riktigt roligt att göra dessa manövrer. Dels såg det imponerande ut och dels hände det någonting. Saker sattes i rörelse. Massor av saker.
Det är klart att på vintern var det ju så lagom roligt. Blev det för många minusgrader frös linorna fast i sina rullar och gick inte att rubba. Vevarna gick det däremot att rubba. Jag tog i för kung och fosterland, för att få snurr på grejerna. Det enda jag åstadkom med detta var att veven fjädrade tillbaka. Linorna hade spänts som en bågsträng och nu försökte veven skicka iväg pilen, det vill säga mig. Med min lilla kroppshydda höll jag på att fara ut i en omloppsbana runt vårt klot. Det behövdes betydligt mer stins än mig för att dra loss frusna linor.
Kort sagt var detta ställverk en älskad tingest som jag hatade innerligt. Denna gamla maskin behövde jag dock bara uthärda i två år, 1986 byttes den ut mot ett modernt ställverk. Byggt på femtiotalet tror jag. Det nya ställverket var i alla fall helt elektrifierat, till och med växlarna var elektriska.
Det nya ställverket installerades mitt i vintern. Den första tiden jag använde det var den kallaste på hela året och de hade ännu inte hunnit koppla in elvärme i apparaturen. Eftersom allting i det nya ställverket sköttes med hjälp av knappar blev kylan återigen ett problem. Knapparna frös fast. Men en bra karl reder sig själv. När kylan blev så svår att knapparna fastnade tog jag bara med mig ett stearinljus ut. Eldade lite på knapparna så att de lossnade. Folk som såg mig tyckte säkert att det såg idiotiskt ut, med ett ljusdrivet ställverk. Men än sen då? Jag var ju redan aspirant till titeln byfåne.
Ett annat viktigt redskap för en stins är pennan. Den behövs för att anteckna när tågen kommer och går, och allt annat som händer på spåren. Hela tiden ska det föras anteckningar över till exempel arbeten och hastighetsnedsättningar. Allt som rör trafiksäkerheten skrivs ned så att stinsen ska komma ihåg vad han håller på med.
Det finns brister även med kulspetspennor. Eller rättare sagt var det alltid brist på pennor. Hade jag tre pennor när jag började arbetsdagen så hade jag i regel ingen kvar vid middagstid. Nu vet jag att jag besitter en otrolig förmåga att förlägga saker och ting, men detta kan inte vara fallet med pennorna. Om jag skulle ha förlagt alla dessa skrivdon någonstans på stationen borde någon av dem ha kommit fram igen, förr eller senare. I annat fall måste det ligga tusentals pennor någonstans i huset.
Men vem vet? När arkeologerna någon gång i framtiden gräver ut stationen kanske de tror att det är en pennfabrik de har hittat.



BANARBETARE

När du någon gång har varit ute och åkt tåg, har du då sett de där gubbarna i orange kläder som står och hänger utefter spåret? Slött lutade mot en spade eller hacka? Det är vanligt att resenärer kommenterar dessa gubbar med:
"De gör ju aldrig någonting. De bara står och hänger på spadarna."
Nu är det ju så att dessa "gubbar" oftast har sin arbetsplats mitt i spåret. Det skulle ju vara lite olyckligt om de arbetade just när tågen passerar. Vi skulle få en otrolig omsättning på personal i så fall.
Banarbetare finns av olika kategorier och jobbar inom olika avdelningar.
Elavdelningens folk är de som har hand om allt det elektriska. Från att byta ut trasiga vägguttag till att underhålla högspänningsledningarna över spåren. Elavdelningen är en fantastisk organisation som jag dock har haft vissa kontaktsvårigheter med under åren. Men i det stora hela har vi kommit överens.
Signalavdelningens personal har hand om alla röda, gröna, vita och gula lampor som finns utefter spåren. Ett färgstarkt arbete får man förmoda. Det är också signalgubbarna som ser till att ställverken och växlarna fungerar.
Teleavdelningen har jag nämnt förut. De ser till att telefonerna går att använda. De har också haft hand om all datautrustning. Ett riktigt nätverk av arbetare. Vem som är spindeln i nätet vet jag inte eftersom de hela flyttar och spinner nya trådar.
Sedan har vi de som jag lite slarvigt kallar banavdelningen. Det är människor med en massa specialinriktningar. En del är experter på att svetsa ihop rälsen, en del är specialiserade på att byta räls och sliprar. Andra riktar spåret så att det ska bli rakt om det ska vara det, och krokigt om det skulle behövas. Ytterligare andra är som mig, inte experter på någonting, de bara jobbar ändå.
Gemensamt för alla banarbetare är att de ofta jobbar direkt med, i eller bredvid spåret.
En av stinsens uppgifter är att tilldela banarbetarna deras arbetstider när de ska jobba i spåret. Detta just för att de inte ska arbeta när tågen kommer. Men det är inte bara tåg som utgör en fara för dessa yrkesmän. De har egna fordon som kör på spåret. Är de då flera arbetslag med var sitt fordon som ska ut och arbeta på spåret, måste stinsen försäkra sig om att de inte kör på varandra. Det kan var många fordon ute ibland.
Banarbetare fungerar ungefär som tussilago. När det är lite kallt och ruggigt ser man sällan till dem. Tittar solen fram och det blir någon plusgrad, så vimlar det plötsligt av sådana där orangefärgade varelser. De kommer i klungor. Okej, detta har ju sin förklaring. De kan oftast inte göra mycket när det är kallt. Frusna spår ska man helst låta vara ifred. Bara om det är absolut nödvändigt river man upp spår på vintern.
Att de kommer i klungor är väl inte heller så konstigt. Det är trevliga människor och jag förstår att de trivs i varandras sällskap. Fast det kan ju bli lite jobbigt för stinsen ibland, när de alla vill vara på samma ställe och arbeta, samtidigt. Till exempel:
Ett gäng vill byta en dålig rälsbit. De får en tid att disponera och sätter igång. Vips så dyker det upp ett par från elavdelningen som måste se över sina ledningar på just detta ställe där man just nu river upp spåret. De får tränga sig in och så har man plötsligt ett arbetslag på marken och ett i luften. Det är då det dyker upp ett lag från banavdelningen. De är fem man som ska röja bort buskar som står för nära spåret. Gissa vart? Nu har man folk i, över och bredvid spåret på en sträcka av tjugo meter. Likt flugor kring en sockerbit har de dragits till samma plats.
När alla dessa människor äntligen har lyckats enas om hur de ska lägga upp arbetena utan att trampa på varandra brukar det alltid dyka upp ytterligare några arbetare i en maskin. De vill då transportera sig till nästa station. Naturligtvis måste de då passera platsen där det redan står två fordon och tjugo man och trängs.
I sådana lägen har jag ibland bett en tyst bön om väderomslag till kyla och permafrost. Så att dessa mänskliga tussilago ska försvinna igen.
Som jag sa så är banverkets personal mycket trevliga och de är lätta att komma överens med. Det var när de kom i för stora flockar det kunde bli kontroverser. Det gick inte att klämma in hur många som helst på en och samma fläck. Blev det så olyckligt att något arbetslag inte fick plats, hände det att det blev jag som måste fatta beslut om vilket lag som inte skulle få arbeta. Sådana beslut trodde jag skulle vara lätta att ta. Jag hade alltid i min enfald trott att folk skulle bli glada när man sa åt dem att sätta sig och ta det lugnt. Så fungerade det inte. Det var gubbarna som fick gå åt sidan som blev förargade.
Kom ihåg det. Ser du någon som hänger på spaden utefter järnvägen så är han antagligen beordrad att göra det. Det är definitivt inte lathet.
Jag minns en episod med tanke på att banarbetare bara "hänger på spaden". Det hände när man bytte ställverket i Högboda. Då stod en man och grävde i en grop. Bredvid gropen stod sex man och läste en ritning. En utomstående person som passerade vid detta tillfälle fällde kommentaren:
"Typiskt SJ. En som jobbar och sex som tittar på."
Jag höll med om att det såg lite konstigt ut, men nog skulle det ha sett ännu konstigare ut om det hade varit tvärtom. Med sex man i en grop som var en gånger en meter och en som läste ritningen.
Till saken hör också att de sex som såg overksamma ut egentligen hade kommit för att hämta grävaren eftersom det var dags för frukost.
Men i folks ögon är det nu så en gång för alla.
"De bara hänger på spaden, med händerna i byxfickorna."
Banarbetarna arbetar alltså när stinsen säger till dem att det går bra. När man tilldelar dem arbetstider hänger allt på när tågen kommer. Att hålla reda på sådant är inte lätt alla gånger. Som tur är har banarbetarna egna tidtabeller så att de kan kontrollera att allt stämmer. Fast ibland hjälper inte ens det. Inte när det var jag som beviljade tiderna.
En gång beviljade jag till exempel ett arbetslag att hålla till i spåret trekvart fast tåget redan stod klart för avgång vid den andra stationen. Snabbt som ögat fick jag kalla tillbaka bangubbarna. Deras effektiva arbetstid blev tre minuter. Men de fick vara glada över alla tider de kunde få. På tre minuter hinner man med en hel del. Utom det man har tänkt sig att göra.



ATT GÅ PÅ SKUBBEN

SJ har alltid en del av personalen som reservstyrka. Dessa människor har inget fast schema utan får rycka in på de stationer där det saknas personal. På yrkesspråk kallas detta för att "gå på skubben"
En som går på skubben måste kunna det mesta Allt från att vara stins till att sälja biljetter. Med andra ord vara en likadan allt-i-allo som stinsen på den lilla stationen. Fast skubbarna måste vara bättre än så. Jag var till exempel allt-i-allo på just min station, medan en som går på skubben måste kunna vara det på många stationer. De på skubben måste känna till de lokala förhållandena på många platser, och veta var de är. Vilket inte alltid är så lätt.
Om du till exempel ringer till stationen i Arvika och någon svarar:
"Järnvägen Sunne."
Då vet du att det är en skubbare som har svarat. Troligtvis har denne då tjänstgjort ett tag i Sunne och har glömt bort att han eller hon nu arbetar i Arvika. Nästa dag kanske samme person arbetar i Kil och svarar då i telefonen:
"Tågexpeditionen Arvika."
Det kan bli många konstiga situationer när skubbarna glömmer bort var de är. På stationen i Högboda skrev vi till exempel biljetterna för hand. En skubbare som sålde en enkel biljett till Kil skrev kanske sträckan Torsby - Kil på biljetten istället. Av gammal vana.
När jag hade jobbat ett tag i Högboda lade man ner sågverket. Jag tror inte att det berodde på mig.
Detta medförde att vi fick mindre att göra. Personalen i Arvika tog över våra sysslor i Edane, och plötsligt var vi utan växlingsarbete helt och hållet. När schemat skulle göras om räknade arbetsgivaren ut att det skulle behövas 1,6 man i Högboda. Sonny blev en, Jag blev komma sex. Jag påstod att detta berodde på kroppsstorleken. I jämförelse så var faktiskt Sonny på den tiden 1 och jag 0,6. Men när jag påpekade detta hotade Sonny med att sätta sig på mig, så jag nämnde det aldrig mer.
Hur blir man då 0.6? Jo jag fick göra tre femtedelar av arbetstiden i Högboda och två femtedelar fick jag arbeta på andra stationer. Jag fick gå på skubben.
För min del fick jag mest skubba runt på olika biljettexpeditioner. Stins fick jag nästan aldrig vara på någon annan station än Högboda på den tiden. Så desperat var inte personalsituationen dåförtiden.
Men jag kunde faktiskt ha jobbat som stins på ett par stationer till. Den första tiden som skubbare fick jag åka runt och lära mig de lokala förhållandena på andra ställen. Edane var en sådan plats. Där hade jag ju förvisso varit så ofta att jag redan kände till allt. Även var kaffefiltren fanns.
Detta visste jag dock inte i Åmotfors, en annan liten station som påminde om Högboda. En enda dag fick jag gå i övning på denna plats. Där fanns en stins som hette Bengt och han försökte lära mig att koka kaffe. I Åmotfors var det nämligen så påbjudet av tradition att alla lokförare skulle dricka kaffe. Bryggaren stod alltid på. Konstigt nog gick alla tåg i rätt tid från Åmotfors. Det spelade ingen roll om tåget var försenat när det kom. Efter att föraren hade druckit kaffe och pratat en stund, så for tåget vidare, i rätt tid. Jag antar att de har en annan tideräkning i Åmotfors. För övrigt lärde jag mig denna dag att alla tåg som befinner sig så nära den norska gränsen alltid går "i rute". Vad klockan är spelar ingen som helst roll.
Efter denna övningsdag i Åmotfors tjänstgjorde jag bara en enda gång som stins där. Det var antagligen ett akutläge när de valde mig som stins den dagen. De ville inte ha mig i Åmotfors. Jag har aldrig kunnat koka gott kaffe.
Som jag nämnde blev det mest tjänstgöring på biljettexpeditioner. I Kil var jag ofta. Där var vi tre stycken samtidigt. En som sålde biljetter. En annan som tog hand om expressgodsets fem paket om dagen. Godsmottagaren svarade även i telefonen. Om inte säljaren hann före. Den tredje på expeditionen övervakade det hela.
Jag gjorde också ett antal arbetspass på biljettexpeditionen i Säffle. Det hade vissa likheter med min tidiga tjänstgöring i Årjäng. Likheten låg i att jag var tvungen att åka tåg till Säffle. Arbetsgivaren vill inte ge mig ersättning för egen bil dit. Istället fick den stackars stinsen i Säffle jobba övertid så att han kunde låsa stationen när jag hade åkt hem. Dessutom blev han tvungen att sälja biljetter till dagens sista tåg. Det kunde ju inte jag göra eftersom jag skulle åka med tåget. I Säffle var det nämligen inte som i Årjäng att tågen väntade på att jag skulle bli klar på expeditionen.
Naturligtvis betydde min tid på skubben att jag fick återse en kär gammal bekant. Biljettexpeditionen i Arvika. Där behövdes ingen förövning. Det var bara att kasta sig in och sälja biljetter. Trodde jag. En söndag kom jag dit för att jobba. Det visade sig att ytterdörren var låst. Väntsalen likaså. Det var kallt ute. Mycket kallt. Jag hade inga nycklar och stinsen syntes inte till. Förtvivlat bankade jag på alla dörrar och fönster men ingen kom och öppnade. Visst stod det klart för mig att jag efter alla mina eskapader i Arvika var något av ökänd, men detta var ju löjligt! De kunde väl åtminstone släppa in mig.
På perrongen stod ett antal resenärer och frös. De frågade mig när biljettexpeditionen öppnade så att de kunde få köpa biljetter. Skamset förklarade jag att den redan skulle ha öppnats. Av mig.
Efter en timmas väntan kom stinsen, och med honom förklaringen. Hans arbetspass började en timme senare än mitt, varför jag egentligen skulle ha haft egna nycklar med mig. Detta hade jag inte en aning om.
Vid denna tid av mitt liv, när jag gick på skubben, förhöll det sig så att min käresta skulle nedkomma med vårt andra barn. Dagen närmade sig och jag bad arbetsgivaren att inte skicka mig alltför långt bort från hemorten.
De skickade mig till Torsby. Dit var det ju bara tio mil. Enkel resa. Min kära sambo var inte direkt överförtjust, men det hela avlöpte väl. Jag var bara en enda dag i Torsby och det blev ingen födsel medan jag var där.
Resan till Torsby avlöpte också förhållandevis väl. Jag kom fram till slut. Jag hade inte fått någon övning i förväg på denna plats. Jag hade för övrigt aldrig varit i Torsby under mitt vuxna liv. Jag åkte bil till denna ort och det var inga problem att hitta dit. Däremot hittade jag ingen järnvägsstation. Jag snurrade runt på gatorna i samhället och sökte förtvivlat efter skyltar eller spår som kunde ge mig en fingervisning om var stationen fanns. Klockan tickade utan att jag kom till något resultat.
Plötsligt såg jag en räddande ängel. En lokförare kom gående på gatan. Jag gjorde en U-sväng och körde ikapp honom. Ja nästan över honom med. I min stressade förtvivlan var jag halvvägs upp på trottoaren när jag stannade min bil. Jag slet upp dörren och skrek:
"Hoppa in! Du måste visa mig vägen till jobbet."
Efter den första chocken visade han mig gladeligen vägen eftersom det var dit han själv var på väg. Mycket roligt hade både han och den övriga personalen på stationen i Torsby över det faktum att jag hade lyckats köra vilse i samhället. Själv tyckte jag inte att det var något märkvärdigt. Jag hade ju gjort samma sak i Edane som var ett så mycket minde samhälle.
Slutligen gjorde jag under min skubbtid även några arbetspass i Charlottenberg. Ett litet samhälle alldeles intill den norska gränsen. I västra Värmland är det ingen konst att arbeta. Folket där är alltid glada och gemytliga. Det enda problem jag hade var språket. När jag sålde biljetter där så upptäckte jag att de lokalt bosatta kunderna pratade halv-norska. Övriga talade norska. Nu är jag ju själv värmlänning så språkproblemen var inte oöverstigliga. Egentligen var det väl bara en sak som var svår, och det var klockan. Jag nämnde ju tidigare att alla tåg går "i rute" därborta i västvärmland. Tyvärr kan man inte tala om det för allmänheten. När en kund kom in och undrade när tåget till Oslo skulle gå så kunde jag ju inte svara "i rute". Resenären ville ju veta klockslaget.
I Norge går tågen tjugofem på fire eller fem tre og tredve. Jag vet inte så noga. Jag har aldrig förstått det där. Jag brukade hugga till med något som lät bra. Kunderna gick och satte sig i väntsalen, och har inte tåget gått så sitter de väl där än.



ETT SERVICEFÖRETAG?

När jag skubbade runt på olika biljettexpeditioner lärde jag mig att den stora allmänheten såg SJ som ett serviceföretag. Det var ju statens järnvägar och staten var vi alla. Resenärerna krävde därför ofta att bli transporterade från en plats till en annan på vissa villkor. Deras villkor. Med tanke på det stora antal resenärer jag mötte genom åren måste jag säga att de flesta var bra, men anmärkningsvärt ofta fick jag konstiga krav ställda. När jag återkallar sådant här i minnet så är det naturligtvis bara extremfallen jag kommer ihåg. Jag minns inte dig, för du krävde väl inget av detta?
- Biljetterna ska vara billiga. Allt över tjugo kronor är oacceptabelt och jämförbart med stöld.
- Resan ska gå snabbt. En resa från Ystad till Luleå får inte ta mer än fyra timmar.
- Tåget ska gå direkt och utan byten. Naturligtvis måste det finnas direkttåg från Bjärka-Säby till Karesuando. Självklart.
- Vid platsbokningar måste man få bestämma var i taget platsen skall vara. Dessutom måste man få bestämma om man skall åka fram eller baklänges. Blir det fel får vagnen växlas om och vändas.
- Husdjur måste få medtagas gratis, de är ju så små. Även en Grand Danios.
- Kunden ska kunna skicka sin cykel med samma tåg som han själv reser med. Cykeln ska naturligtvis vara framme i förväg.
- Barn åker naturligtvis alltid gratis tillsammans med sina föräldrar, även om man råkar ha sexton stycken.
Du kanske tycker att det låter som jag överdriver? Tro mig jag har hört allt detta och lite till. Jag har till och med blivit utskälld av två herrar från Afrika som skulle resa till Sälen en vårdag. De blev mycket förbittrade när jag inte kunde upplysa dem om snödjupet utanför deras hotell.
När jag sålde biljetter var nog biljettpriset det värsta. Ingen kund var nöjd med priset. En del ville nog helst ha betalt för att åka med tåget. Ibland orkade jag inte argumentera med kunderna eller ens försöka ge ett vänligt svar när de klagade på priset. Om en kund påpekade att det skulle vara billigare att ta bilen så uppmanade jag honom att göra det. Ta bilen. Då brukade de betala biljetten utan vidare kommentarer. Eller gå därifrån och ta bilen.
Tiden en tågresa tar fick jag många gånger jämförd med tiden för en flygresa. Antagligen var det SJ:s logotype med ett bevingat hjul som fick kunderna att tro på flygande tåg. Det var samma sak i dessa fall. Jag höll bara med om att det skulle gå snabbare med flyget. Då blev de nöjda och betalade sina biljetter. Huvudsaken var att de fick rätt.
Tågbyten har jag hört många sucka över. När jag upplyste en kund om att denne skulle bli tvungen att byta tåg i Hallsberg så kunde det frammana ett ångestskri. Hallsberg är en omöjlighet. Ingen kan byta tåg där. Det finns ju flera spår och perronger. Många är de människor som förtvivlat har förklarat för mig att de inte skulle klara av att byta tåg i Hallsberg. Om de sedan verkligen försvann där bland spåren i denna stora järnvägsknut så har jag ändå inte sett efterlysningarna i tidningarna.
Många gånger är orsaken till svåra tågbyten resenärernas beteende. När de kommer fram till den station de skall byta tåg på, rusar de av sitt nuvarande tåg. De snurrar runt som en tornado och börjar att springa åt alla håll och förtvivlat leta efter nästa tåg på sin färd. Istället för att ta det lugnt och lyssna på den röst i högtalaren som försöker upplysa dem om att deras nästa tåg står på spår sju. Innan rösten i högtalaren har hunnit så långt som till spår sju, är resenärerna redan vid spår tretton.
Platsbokningar var också ett svårt kapitel när jag satt i luckan. Visst var datavärlden utvecklad men det fanns vissa saker som inte ens datorerna höll reda på. Som till exempel åt vilket håll vagnarna i tågen var vända. Så när en kund begärde att få en plats framlänges, i färdriktningen, blev det ett himla bestyr att försöka förklara att jag inte kunde tillgodose hans önskan.
Det hände också att folk bad mig om en bestämd plats i tåget. Till exempel fönsterplats 45 i vagn 3. Oftast förstod jag inte hur de kunde veta att det fanns en sådan plats. Ibland kände sig kunden tvingad att motivera sin beställning, och förklarade då att sätet var så skönt på den platsen eller att utsikten var så bra vid det fönstret!!!??
Fönsterplatser skall förresten alla ha. I avdelningen för ickerökare. En person som röker två paket cigaretter om dagen kan inte tänka sig att sitta i rökkupén. Dit skall han gå när han skall röka.
Husdjur måste man betala biljett för. Om de inte är små och ordentligt inpackade i en bur. Då går de som handbagage. Djur måste alltid åka i avdelningen för rökare. Inte för att SJ tror att djuren har ett särskilt stort nikotinbehov, utan av den anledningen att de fäller hår. Allergiska personer åker alltid i avdelningen för ickerökare. Lyckligtvis mötte jag aldrig någon kund som hävdade att hans husdjur var allergiker.
Däremot mötte jag en hel del djurägare som hävdade att deras älsklingar kunde sitta i deras knä. Därför ville de inte betala biljett för dem. Den jag hade svårast att tro var den lilla gumman som stod utanför biljettluckan med sin Grand Danios.
Cyklar, väskor och annat resgods som folk vill ta med sig på sin resa måste ibland polletteras. Det betyder att SJ tar hand om den omlastning som måste ske under resans gång. Sådant tar tid. Därför går det inte att få godset med samma tåg som man själv reser med. Bagaget åker i särskilda tåg. I annat fall skulle alla tåg bli rysligt försenade av alla väskor, skidor och cyklar som skall stuvas om.
Nu får man inte begära att pollettera vad som helst. Det värsta fall av pollettering jag råkade ut för, var i Arvika. In på stationen kom en yngre man som skulle flytta till Stockholm. När han ville ha en biljett för pollettering frågade jag vad det var han ville skicka. Hans bagage stod ute på perrongen och jag följde med honom ut. Där stod hela hans bohag. Jag suckade tungt. Lyckligtvis blev slutsumman för alla bord, stolar och sängar så hög att han beslöt sig för att ordna transporten på annat sätt.
Biljetter kan vara ett svårt kapitel. Ett hemskt minne jag har är från den tid när SJ tillämpade en särskild familjerabatt. Det kunde mycket väl hända att en sextioårig man kom in och ville köpa en familjebiljett till sig och sin femtiofemårige son, vilket reglerna inte klassade som familj. En gång kom det faktiskt in en man till mig och ville köpa en sådan familjebiljett. Med sig hade han alla sina tolv barn, varav de största var äldre än han själv.
Ja, listan på resenärers krav på service kan göras lång. Jag har hört mycket genom åren, och jag har försökt att tillfredsställa så många som möjligt. Jag hade ju ändå ett serviceyrke.



STAMKUNDER

På en liten plats som Högboda lär man sig med åren att känna alla sina kunder. Mina vanligaste biljettköpare var därför stamkunder.
De allra vanligaste stamkunderna var pendlarna. De som åkte tåg till jobb och skola varje dag. De var i alla åldrar och storlekar. Dessa människor använde inte vanliga tågbiljetter, de åkte på länskort. Kort som berättigade dem att åka på buss och tåg inom länet en månad i taget. Alltså gjorde de sitt biljettköp de sista eller första dagarna i varje månad.
Pendlarna var mycket behändiga kunder. De krävde inga som helst upplysningar. De ville bara ha sin "åkarlapp".
Efter ett tag lärde jag mig att känna igen dessa kunder, så när någon av dem närmade sig biljettluckan tog jag bara fram ett nytt länskort. Jag öppnade luckan och räckte fram kortet. Pendlaren hälsade vänligt, lämnade fram jämna pengar, tog sitt kort och gick igen.
Detta fungerade ypperligt utom de gånger någon av pendlarna hade tagit semester men ändå kom fram till biljettluckan. Jag minns speciellt ett sådant ögonblick när en av de kvinnliga pendlarna kom till luckan. Naturligtvis räckte jag som vanligt fram ett länskort. Hon tittade förvånat på mig och började gapskratta. Förtvivlat försökte jag räkna ut vad det var som var så lustigt. Var det mitt i månaden? Hade jag gröt på hakan? Såg mitt hår lustigt ut?
När människan äntligen hade lugnat ner sig hostade hon fram att hon ville ha en biljett till Södertälje.
Andra vanliga kunder jag hade var pensionärerna. De var de enda som var daglediga och hade tid att åka tåg. För det mesta reste de inga längre sträckor, de skulle bara in till stan och handla. Hur de nu kunde ha råd med det efter att ha löst sin biljett?
En pensionär som ofta kom till mig och köpte biljett var en äldre herre. Vi kan kalla honom för Gustav. En dag kom Gustav till stationen och ville ha en biljett till Kil. Han berättade att han skulle till banken och hämta pengar. Tyvärr kunde han inte betala biljetten, han hade inga pengar, de var ju på banken.
Detta såg jag inte som något problem. Gustav var ju stamkund. Naturligtvis fick han kredit.
Nu var inte Gustavs problem lösta i och med detta. Han förklarade att han var skyldig brevbäraren trehundra kronor. Men han hade ju inga kontanter. Förutom på banken. Brevbäraren skulle komma på sin dagliga tur medan Gustav var i Kil och hämtade ut sina fordringar. Nu undrade min stamkund om jag hade någon möjlighet att hjälpa honom under tiden?
Inga problem! Gustav var ju stamkund. Jag hade inte heller några pengar för ögonblicket, men det hade SJ. Vi utökade krediten.
Gustav for iväg med tåget, brevbäraren kom och fick trehundra kronor som jag avhändade ur biljettkassan. Timmarna gick. Tågen kom och for igen. Mot arbetsdagens slut dök Gustav upp igen. Med sina pengar. Vad trodde du? Gustav var ju stamkund.
En annan återkommande kund var en yngre tjej på sexton vårar. Hon ville aldrig ha kredit, men med hennes ögon skulle hon ha fått hela biljettkassan om hon hade bett om den. På grund av sin ålder hade hon rätt att åka på ungdomsbiljett. Till halva priset alltså. Hon köpte alltid en enkel biljett till Karlstad. Allt var frid och fröjd. Ett tag. En dag ringde de från biljettexpeditionen i Karlstad. Säljaren där var inte glad. Med en inte alltför trevlig samtalston sa han åt mig att sluta sälja biljetter till halva priset. Det kom nästan dagligen in en tjej till dem i Karlstad och ville köpa en enkel biljett till Högboda för en summa av nitton kronor.
Det lät väl rimligt tyckte jag. Det tyckte däremot inte säljarna i Karlstad. Under mer eller mindre hotfulla former förklarades det för mig att SJ hade bytt prissystem, om detta nu hade undgått mig. Minsta avgift för barn och ungdomar var numera trettioåtta kronor. Jag fick inte sälja ungdomsbiljetter billigare än så. Aldrig! Och hör sen!
Vanligtvis är jag en lugn och sansad person men nu började jag ilskna till. Jag var mycket väl förtrogen med SJ:s nya priser. Jag ställde en kuggfråga till säljaren i Karlstad:
"Om en vuxen och ett barn vill köpa var sin biljett från Högboda till Kil, vad kostar då biljetterna?"
Jag kunde i telefonen höra hur säljaren snabbt tog fram priserna på sin dator. Hans svar fick mig nästan att gå i taket. Den vuxne skulle betala tjugosex kronor och barnet trettioåtta!
När jag frågade säljaren hur han hade kommit fram till denna lysande slutsats fick jag svaret:
"Det står så i datan."
Hur dum får man vara? Alla som jobbade med biljetter visste om detta, som vi tyckte, felaktiga i prissystemet och ingen brydde sig om det. Mer än den dåre jag hade i andra änden av telefonen.
Nu var jag inte längre arg. Jag var tvärilsken. Resten av den dagen lät jag alla kunder bli barn på nytt. Och åka för halva priset. Även den 56-årige Nils.
Men det var ju stamkunder det handlade om. En kund som jag såg regelbundet, om än inte ofta var en man i tjugoårsåldern som vi kan kalla för skåningen. Den första gång jag träffade honom kommer jag aldrig att glömma. En torsdagseftermiddag kom skåningen in på stationen med andan i halsen och ville veta när nästa tåg skulle gå till Kristianstad eller Karlskrona. Jag förstod ingenting. Visste han inte vart han skulle?
Efter mycket bläddrande i tabeller fick han veta tågtiderna till dessa båda platser. Han bestämde sig för att resa till Karlskrona. Priset kom vi också överens om. Tåget skulle gå en timme senare och det var sista chansen att komma till Karlskrona denna dag. Skåningen meddelade att han bara skulle hämta sin väska hos några bekanta, han skulle strax vara tillbaka.
Timmen gick. Tåget kom, men inte skåningen. Jag var ju serviceinriktad, hade gått charmkurs och allt, så jag höll kvar tåget en stund. Men skåningen syntes inte till. Till slut var jag tvungen att skicka iväg tåget.
Jag hade gjort en hel del platsreserveringar för färden till Karlskrona, och nu var det bara att avboka alla platsbiljetter.
Nästa dag var följaktligen en fredag. Redan på morgonen kom skåningen in på stationen. Han låtsades inte om att han hade varit där förut. Han klev bara självsäkert fram till biljettluckan och bad om en biljett till Kristianstad.
Eftersom alla biljetter skulle bokas per telefon och sedan skrivas ut för hand så tog det en bra stund innan jag blev klar med beställningen och det var dags för skåningen att betala.
Nu var vi inte längre överens om priset. På den tiden hade nämligen SJ ett högre biljettpris på fredagar och söndagar. Skåningen hade inte pengar så det räckte till fredagspriset. Medan vi stod där och dividerade om priset kom en kvinna i fyrtioårsåldern fram till luckan och väntade på sin tur. När hon hörde vad vi talade om så lade hon sig i vårt samtal. Det visade sig att hon också skulle resa till Kristianstad. Välvilligt lånade hon ut den felande summan till skåningen.
Jag som redan hade fått nog av hela den här historien pustade ut. Allt verkade lösa sig. Jag kunde knappt tro att jag kunde ha en sådan tur att det dök upp två kunder hos mig, helt ovetande om varandra, som skulle till detta för mig ovanliga resmål.
Nåväl, skåningen betalade och fick sina biljetter. Sedan blev han stående att stirra på sina färdbevis. Efter oändligt långa sekunder lyfte han blicken. Såg på mig med en oförstående blick och sa:
"Kristianstad? Men jag skall ju till Bräkne-Hoby."
Den stackars damen som stod bredvid kan säkert berätta om hur hon en gång såg en galning som sålde biljetter på järnvägsstationen i Högboda. En ljushårig vilde som tuggade fradga och som hela tiden bara mumlade:
"Otroligt. Ootroligt....."
Vanligtvis var mina stamkunder mer lätthanterliga. När till exempel Inga kom in till mig så visste jag att hon ville åka med tåget kvart över sju till Hamburg.
Var det Ulla som kom så handlade det om en resa till Uppsala. Och så vidare.
Det var tryggt att veta både för mig och kunderna. De som blev riktigt vana vid mig beställde dessutom sina biljetter i mycket god tid. De visste att jag var tvungen att ha gott om tid med tanke på alla felskrivningar jag gjorde på biljetterna.
Värre var det med nya kunder. Som den äldre dam som skulle åka till Örebro. Ack hur många biljetter fick inte hon den första gången. Ingen var rätt. Inte ens den som hon slutligen reste på.
SJ:s vanligaste kunder hade jag dock inte mycket med att göra. Det var skoleleverna på högstadiet. Dessa käcka ungdomar var utan tvekan den största gruppen resenärer i Högboda. De fick sina länskort i skolan och inte av mig.
På morgonen var de lugna och fina. Ögonen hade knappt hunnit öppnas för dagen. All livsglädje hade försvunnit när klockan hade väckt dem och förkunnat att ännu en skoldag låg framför dem.
På eftermiddagen kom de hem med en rälsbuss som inte längre var en rälsbuss. Den hade förvandlats till ett tivoli. Ofta ramlade ungarna ut tjoande och skrattande. Efter sig lämnade de en förtvivlad lokförare i ett hav av kringslängda nackkuddar.
Vid stationshuset väntade alltid taxibilar för att transportera ungdomarna den sista biten hem. En taxichaufför brukade alltid säga när han såg ynglingarna komma stormande:
"Nu är det bäst att jag tar plats. Så att jag får följa med i taxin."



ELEVER

När jag hade varit med några år och börjat bli gammal i gården var det dags att ta nästa steg i karriären. Att lära upp nya stinsar.
Detta är en uppgift jag aldrig har eftersträvat att få. Aldrig bett om, och aldrig lyckats väl med. Ändå fortsatte man att skicka elever till mig. Stackare som mitt under sin teoretiska utbildning skickades till Högboda för att få lite praktisk övning.
Jag har full förståelse för dem. Inte nog med att många av dem hamnade i vad de säkert tyckte var rena ödebygden, de fann sig också vara helt i händerna på en virrpanna.
Hade jag tur så visste jag i förväg att det skulle komma en ny elev. Ibland visste jag inte det, de dök bara upp som en glad överraskning. En dag kunde det plötsligt stiga av en person från ett tåg och säga:
"Hej. Jag heter Peter och är från Örebro. Jag skall öva med dig här idag."
Det hade varit mycket bättre om eleven hade varit kurvig och med en viskande stämma sagt:
"Heej! Jag är Gunilla. Vill du öva mig idag?"
Men det hände naturligtvis aldrig. Mina chefer har aldrig varit komplett galna. De valde säkert eleverna med omsorg.
Det svåra med att vara någon sorts lärare är att man inte vet vad eleverna kan förut. I sämsta fall tog jag en rövare och gissade. Det skulle jag ha låtit bli. När jag trodde att eleven var helt ute i det blå började jag från grunden. I stort sett med att beskriva ett tåg. Det kunde sluta med att eleven, som hade jobbat med andra saker inom järnvägen de senaste tio åren, trodde att jag var en översittare eller helidiot.
En annan gång kanske jag fick för mig att eleven var riktigt kunnig i stinsyrket. Jag kunde be honom att sätta sig vid skrivbordet och börja arbeta. Det slutade med att den stackars eleven höll på att få ett nervöst sammanbrott denna hans första dag ute i verklighetens järnväg.
En gång kom jag fram till att det bästa är att börja med att dricka kaffe och prata en stund. Ta sig tid att lära känna varandra. Naturligtvis lyckades jag med min skarpa blick för personligheter ta kapitalt fel även den gången. Eleven drack inte kaffe. Inte heller te eller mjölk. Eftersom jag inte vågade fråga om han ville ha ett glas vatten och en gurkskiva blev jag nervös och tände en cigarett. Sedan var vi på helt skilda plan, eleven och jag. Det var bara att försöka slå ihjäl tiden och låta adepten lära sig vad han kunde.
Efter att ha gått igenom alla urvalsprov och teoretiska avsnitt tycker man att alla stins-elever borde vara stöpta i något sånär samma form. Så är det inte alls.
Den värsta sort jag stött på var de som redan trodde sig kunna allt, och som dessutom redan i början talade om det. De brukade få sin vilja igenom. De eleverna fick över stationen medan jag gick och fikade. Efter den behandlingen blev de i regel botade från sin övertro på sig själva och jag fick ytterligare en rispa i magsåret när jag kom tillbaka.
En annan vidrig sorts elev jag har stött på var den tågintresserade. En som kunde prata ihjäl sig om gamla vagnar och lok och som dessutom ville ha reda på allt om stationen och dess historia. Som om jag skulle veta något om den.
De bästa eleverna var de alldagliga som inte var speciellt intresserade av järnvägar eller tåg. De som bara ville lära sig vad som krävs för att klara jobbet och inget mer. De frågade hur situationen skulle hanteras först när den inträffade eller ännu hellre efter att den hade inträffat. Jag är en handlingens man som gillar att visa saker och ting i praktiken. Skall jag försöka förklara något bara genom att berätta om det så blir folk bara förvirrade och skrämda.
Jag har faktiskt också råkat ut för elever som har kunnat jobbet redan, fast de har gjort allt för att dölja det för mig. Men mig lurade de inte. Här använde jag bara ungefär samma taktik som på besserwissrarna. Jag satte mig i ett hörn och sa:
"Nu får du ta hand om jobbet idag. Jag sitter här ifall det är något du vill fråga om."
Det fungerade alltid. Eleven skötte jobbet och jag tittade på utan kommentarer.
De i särklass bästa elever jag har haft har ändå varit de som redan hade jobbat som stins ett par år. Ja, du läste rätt. Jag har haft sådana elever också. Fast det var egentligen inte några elever, det var kollegor från andra stationer. Sådana som skulle gå med och öva ett tag för att lära sig de lokala förhållandena. Baktanken med de här övningarna var att de skulle kunna rycka in och ta över när jag var ledig.
Det trevligaste var den gång jag fick en "elev" som jag tidigare hade haft som läromästare. Den energiske stinsen Thorbjörn. Först då kände jag mig som en gammal ringräv. Efter nio år i yrket.
Jag måste dock bekänna att den största anledningen till att jag inte ville ha elever var att det var så pinsamt när de upptäckte att jag inte hade så mycket att lära ut.



HEL IGEN

Så kom då den dag när arbetssituationen inte längre krävde 1,6 man i Högboda. Enligt det nya schemat behövdes det i fortsättningen bara 1,1 tjänst. Jag hade som vanligt tur som den dåre jag är. Sonny sökte omplacering till en annan station.
Han hamnade på järnvägsstationen i Åmotfors, en plats som han var som skapt för. Sonny kokade nämligen inte bara gott kaffe, han bakade utmärkta tårtor också. Men fortfarande var vi ju kvar i samma distrikt, så till slut sökte sig Sonny ner till Kalmar.
Kvar i Högboda blev bara jag och jag blev hel igen. Jag behövde inte längre vara 0.6.
Nu var stationen min och bara min. Visserligen var det vissa timmar som skulle upprätthållas med personal från skubben, men de behövde jag inte ta hänsyn till. Jag var nu ensam om titeln "stinsen i Boda".
Det första jag gjorde var att städa. En ordentlig storstädning. Nu skulle allt från tidigare tillvaro plockas bort. Jag skulle skapa mig min egen station. Så länge Sonny hade varit kvar hade jag inte vågat slänga några saker på eget initiativ. Jag hade sett honom som min överordnade på något sätt. Nu skulle det bli andra bullar av.
Först tog jag mig an alla skåp och lådor som var fulla med allsköns bråte. Där fanns allt från rapporter från 1914 till lokala föreskrifter från 1976. De äldsta pappren hade ju historiskt värde så de behöll jag, men allt annat åkte i soporna. Vad hade jag för nytta av lönerapporter från 1964?
Bakom alla papper, längst in i skåpen, fanns det djur av en inte alldeles ovanlig sort. Dammråttor. De var döda sedan årtionden. Jag gissade att de hade dött av ålderdomssvaghet någon gång på sextiotalet.
Jag dammsög, skurade och fejade. Kastade massor av saker. Gamla stins-spadar som var så slitna att det var svårt att se vad de en gång hade varit. Begagnade lysrör. Ja, i dessa skåp fanns allt.
Nästa steg var att kasta bort aktuella papper. Det var nämligen så att vi varje dag fick en laddning post. Denna post innehöll bland annat alla nyutkomna föreskrifter i meddelandeform. Så länge Sonny hade varit kvar hade jag inte vågat slänga några meddelanden. Kanske resonerade han likadant om mig för han hade inte heller slängt dem. Nu åkte många av dessa meddelanden i papperskorgen. Inte brydde väl jag mig om hur man handskades med korstrippelregulatorer på lok av typen M51. Eller hur det nu var. Nej, bort med skräpet bara.
Även i skrivborden fanns det blanketter av icke användbar natur. Sådana där blanketter som hade många förtryckta uppgifter, även årtal. 197... stod det. Vadå 197... ? Det här var ju senare delen av 1980-talet.
I skrivborden hittade jag också gamla stämplar. Man använde många stämplar inom SJ. De tingestar jag hittade skapade en text som bestod av diverse förkortningar. Precis som allt annat inom järnvägen. Jag ägnade en god stund åt att försöka tyda vad stämplarna skulle användas till. Så småningom tydde jag stämpeltexten till:
"Släng bort mig."
Så det var vad jag gjorde. Till slut hade jag fått ihop åtskilliga säckar med skräp. Allt fick inte plats i soptunnan så jag gjorde det enda raka. Jag beställde en container. Visserligen kunde jag inte fylla en container med bara mina säckar, men jag visste var det fanns mer att hämta.
De anteckningar vi förde över tågtrafiken skulle arkiveras i tre år. Ett sådant arkiv fanns ute i en magasinsbyggnad. Ingen av mina föregångare tycktes ha begripit detta med almanackor. Arkivet sträckte sig från 1951 och framåt. Detta arkiv fyllde halva containern.
Nu tyckte jag att det började bli tomt och fint runt omkring mig. Jag fortsatte under magasinet. I dessa utrymmen hade man sparat allsköns bråte. Där fanns gamla cykelramar, trasiga parksoffor, tomma oljefat och sågklingor. Många bra-att-ha-saker. Bra för vem? Inte för mig i alla fall. Bort med det bara.
Till min förskräckelse blev containern full utan att det märktes i utrymmet under magasinet. Jag lyckades aldrig tömma det under min tid som stins i Högboda.
Vid det här laget hade jag i alla fall röjt undan det mesta, men det kändes i alla fall som samma gamla station. Jag bestämde mig för att möblera om. Äntligen började det hända saker.
Till slut, i ett sista tappert försök att åstadkomma den totala förändringen, kastade jag även bort spaden som jag hade för att vinka till tågen med.
I ett skåp inne på expeditionen fanns en splitter ny spade. Denna hade jag många gånger kastat längtansfulla blickar på, men inte vågat använda. Det hade ju inte varit något större fel på den gamla. Mer än att den var från artonhundra-kallt.
Men fortfarande var jag inte nöjd, något kändes fel. Till slut kom jag på vad det var. Bagagehyllan! Denna hatade tingest där vår kokplatta stod, och numer även en kaffebryggare som jag hade införskaffat. Jag stod och betraktade hyllan en stund. Insöp mod och retade upp mig på den. Sedan slängde jag ut mastodonten!
Då äntligen hände det. Plötsligt såg jag världen i ett nytt ljus!
Orsaken var att det bakom hyllan fanns ett fönster. Ett fönster som efter en grundlig rengöring äntligen kunde släppa in solens strålar i rummet.
Jag möblerade om så att jag kunde behålla kokplatta och kaffebryggare. Resten av det som hade funnits i hyllan åkte ut i magasinet. Där var det ju tämligen tomt efter att jag hade slängt arkivet.
För att försäkra mig om att ingen framtida stins skulle bli stående och fundera över varför jag hade sparat bagagehyllan så såg jag till att ge bort den. Det finns alltid folk som behöver bra-att-ha-saker.
Den enda relik som återstod efter min reningsprocess var handfatet. Tyvärr var det en omöjlighet att slänga ut det. Jag behövde ju vatten.
Nöjd betraktade jag mitt verk. Nu var det som en ny station, och jag var dess stins. Stinsen i Högboda.
Som du kanske märker höll jag på att drabbas av storhetsvansinne och kanske med risk att också bli tågtokig. Men det var bara en släng av yrkesstolthet. Det skulle komma att gå över.



I EN ANNAN DIVISION

Som jag redan tidigt nämnde var SJ ett statligt verk i ständig förvandling. Den värsta omställningen kom när någon räknade ut att verket skulle delas upp i flera. En del inom SJ var ju banavdelningen. Så kunde det ju inte få vara. Därför delades SJ upp i två statliga verk. SJ och Banverket.
Detta skapade otvivelaktigt en massa arbetstillfällen när de båda verken nu skulle ta betalt av varandra för sina tjänster. Administration kallas det visst.
Kamratskapet inom SJ/Banverket fick sig dock en rejäl knäck till en början. Plötsligt var det de och vi. Efter den första omställningstiden försökte vi gräsrötter strunta i det där med delning. Vi jobbade på som vanligt. Fast det var inte lätt alla gånger. Till exempel kunde jag inte längre ringa till elavdelningen och be dem laga trasiga saker åt mig. Hade jag behov av elektriker-hjälp så var jag tvungen att anmäla det till min chef, som i sin tur skulle beställa jobbet från Banverket. Sedan skulle banverkscheferna fördela arbetet och planera det hela. En sådan procedur kunde ta en vecka. Tidigare hade jag fått mina trasiga vägguttag lagade inom ett dygn.
Nu räckte det tyvärr inte med att man delade upp SJ i två statliga verk. Oh nej då. Sedan delade man upp SJ i olika avdelningar också. Persontrafik, godstrafik. expressgods, fastigheter, data och så vidare. Alla skulle ha sitt eget företag i företaget. Mer personal som satt och tog betalt av varandra för diverse tjänster som förut hade varit gemensamma. Mycket bra. Det är så man får veta hur mycket varje gren av ett företag kostar. Nämligen för mycket.
Till att börja med var det ingen som visste vilken avdelning vi stinsar skulle tillhöra. Inte lokförarna eller tågledarna heller. När alla hade tröttnat på att utreda frågan så bestämdes det att vi tillsvidare skulle tillhöra persontrafikens avdelning.
Alla dessa uppdelningar orsakade ibland lite märkliga situationer i min tillvaro.
Först ut på plan var fastighetsdivisionen. De skickade mig ett brev och bad mig att precisera vilka ytor jag använde till olika göromål. Jag fick sätta mig och göra ritningar över stationen. Där angav jag hur många kvadratmeter jag behövde för biljettförsäljning, hur stor yta som behövdes för tågklarering. Jag fick också ange vad som användes som väntsal. Till sist fick jag även precisera vilka utrymmen som var gemensamma lokaler med Banverket. Detta antar jag behövdes för att fastighetsdivisionen skulle veta vilka hyror de skulle kräva av de andra avdelningarna.
Tyvärr blev de inte nöjda med min redovisning. Jag fick upprepa proceduren en gång till. Tydligen kunde de ändå inte tyda mina kråkfötter för efter ytterligare någon vecka dök det upp sex personer från fastighetsdivisionen i Göteborg. De hade egna tumstockar med sig. När de hade mätt alla utrymmen själva tycktes de nöjda och jag hörde inget mer från dem.
Nästa dårfink som började att kvittra var någon på den nya divisionen för expressgods. Denne någon hade räknat ut att det var för dyrt att låta mig ta emot gods och skicka med tåget. Alltså skulle denna verksamhet upphöra i Högboda. Persontrafiken, som jag tillhörde, hade väl skickat en faktura till expressgodsfolket på utförda tjänster kan jag tro. Jag var alldeles för dåligt skolad för att begripa dessa ekvationer, så jag skrev ett brev till både min chef och expressgodschefen och bad dem förklara vad det var som kostade extra när jag tog emot kundernas paket. Jag var ju ändå tvungen att finnas på plats. Kunde jag inte få dra in några kronor till verket? Var vi inte i samma företag?
Jag vet inte vad de kom fram till i sina förhandlingar men jag fick fortsätta att ta emot paket till den dag som posten köpte upp all pakethantering inom SJ.
Sedan var det godsdivisionens tur. De hade tittat i sina papper och konstaterade att mina fyra vagnslaster per år var alldeles för dyra. Bort med dem. Kunder kostar pengar. Ingen lastning av godsvagnar i Högboda längre.
Jag har alltid varit en förvirrad person och den bisarra uppdelningen av verket förbättrade inte mitt tillstånd. Värst var det när jag skulle klippa gräsmattan. Jag var ju anställd av persontrafikdivisionen. Klippte gräsmattan gjorde jag åt fastighetsdivisionen. Till detta använde jag banverkets gräsklippare. Den stora frågan var, vem som skulle betala bensinen? Ingen visste och något svar fick jag aldrig. Första tiden stod persontrafiken för kostnaderna. Jag fick skicka en bensindunk med rälsbussen till Kil för påfyllning. Det gick bra tills någon kom på att bensintransporter går under beteckningen farligt gods. Farligt gods får inte fraktas i resandetåg.
Eftersom jag var tvungen att ha bensin så fick jag låna ett kontokort av Kils station så att jag skulle kunna tanka själv. Tyvärr visade det sig att kortet bara gällde på Shellmackar och någon sådan fanns det inte i Högboda.
Nöden är uppfinningarnas moder. Jag bad förste bäste banverkare jag mötte att tanka åt mig. Ofta hade banverksarbetarna reservdunkar med sig i sina fordon så det var bara att byta deras fulla dunk mot min tomma. Hur enkelt som helst.
På vintern körde jag en snöslunga märkt med Banverket som ägare, på persontrafikens perrong, och fick betalt av fastighetsdivisionen för detta. Snön sprutade jag rakt ut i godstrafikens spår. Jag har alltid misstänkt att de fakturerade varandra för detta.
I början var uppdelningen otroligt jobbig. Som tur var finns det änglar. En av dem hette Rolf och han blev chef för fastighetsdivisionens kontor i Värmland. Hans placeringsort var Kil. Denne man var en riktig fixare och hade tidigare varit chef för SJ:s banavdelning i Kil. Jag vet inte hur han bar sig åt, man han lyckades alltid få saker och ting att hända. Med en gång, vilket var en omänsklig uppgift inom detta verk.
Mina egna tidigare chefer var försvunna från Kil. Istället hade det dykt upp nya stjärnor i Karlstad som var obekanta för mig, så ville jag få något uträttat så ringde jag till fastighetschefen i Kil. Han var mitt stöd i röran.
Ibland undrade jag under den här tiden om jag hade hamnat i en gammal film med Nils Poppe. Jag väntade bara på den dag jag skulle bli tvungen att byta uniform beroende på om det var ett godståg eller ett persontåg jag skulle vinka till.



MED EXPRESS

En gång i tiden hade SJ en produkt som kallades för expressgods. Denna service köptes så småningom av postverket. Medan expressgodshanteringen fortfarande tillhörde SJ kunde vi inom verket skicka tjänstegods som expresspaket. Detta var mycket behändigt när jag till exempel skulle skicka mina smutsiga handdukar till tvätteriet.
Så kom då den dag jag redan har nämnt, när expressgodset blev en egen division inom SJ. Därmed ville de ha betalt för sina tjänster, även av SJ.
Inte hade väl vi råd att betala sådana fraktpriser! Resultatet blev att SJ försökte lägga om sina rutiner för pakethanteringen.
Vid ett tillfälle behövde jag rekvirera en ny uniform. Rekvisitionen skickade jag med tjänsteposten, för sådan kunde jag fortfarande skicka gratis.
Efter en tid kom en stor lastbil från fraktföretaget ASG. Med min nya uniform. Jag skakade bedrövat på huvudet. Jag kunde inte begripa hur det kunde vara billigare för SJ att skicka ett paket med ASG istället för att skicka det med sina egna tåg. Men så var det.
Min uniform kom alltså med lastbil från SJ:s centrallager i Malmö upp till Högboda. Nu visade det sig att det inte var hela uniformen som kom. Jag hade inte fått den tillhörande slipsen, den var restnoterad. Det gjorde inget, den gamla dög ett tag till. Veckorna gick och jag glömde rent av bort den nya slipsen.
Så en dag backade en stor lastbil upp bredvid stationshuset. In genom dörren kom chaffisen och frågade om detta var järnvägsstationen i Högboda, vilket jag kunde jag inte förneka.
"Bra, jag har ett paket till dig" sa han.
Lite förvånad följde jag med honom ut till bilen. Jag väntade inget paket. Inget som krävde en bil av den storleken i alla fall.
Chauffören började fälla ned den stora baklämmen. Hydrauliken väste och lämmen sänkte sig sakta, sakta. Med rätt bakgrundsmusik kunde det ha varit en mäktig scen i en film. Stämningen var laddad.
Så sakteliga öppnades det stora flaket inför våra ögon. Då såg jag det. Mitt på denna stora fraktyta låg ett paket. Ett ensamt litet paket, cirka en decimeter i fyrkant. I övrigt var flaket tomt.
Chauffören överlämnade, med ett leende, högtidligt paketet till mig. Nu var spänningen olidlig. Vad kunde vara så viktigt att det fraktades så storstilat? Jag slet upp paketet och kikade in i det.
Lastbilschauffören stod kvar och kikade nyfiket över min axel.
"Vill du veta vad det är?" frågade jag.
Naturligtvis ville han veta vad det var han hade haft med sig på denna märkliga transport. Jag stack in fingrarna i paketet och drog ut innehållet.
"Min slips" sa jag medan jag lät den fladdra i vinden.
Sedan gapskrattade vi tillsammans, jag och killen från ASG. Detta var för bra för att vara sant. En slips som hade fått plats i ett vanligt litet kuvert hade man skickat på lastbil från Malmö till Högboda. Var verkligen portot på posten så dyrt?
Tänker man efter lite så hade faktiskt tio slipsar fått plats i ett kuvert för tjänstepost, och då hade inte transporten behövt kosta ett enda öre. Men en sådan sändning frångick väl antagligen centrallagrets rutiner, vad vet jag?
Naturligtvis kunde vi inom verket skicka expressgods. Det vill säga om man hade ett kundnummer. Det hade inte städerskan i Kil. Det var hon som försåg mig med diverse städmaterial vid denna tid. Så när städerskan skulle skicka mig en ny dunk med rengöringsmedel till golven, så kom den också med lastbil. Om du ska förstå det bisarra i detta så måste jag berätta att det är sjutton kilometer på järnväg mellan Kil och Högboda. Det innebär tågresor som tar elva minuter ungefär. Jag kunde i praktiken ha fått min dunk en liten stund efter att jag hade beställt den, helt gratis om städerskan hade fått slänga ombord den på en rälsbuss. Nu fick jag den med ASG dagen efter istället. Mycket kostnadseffektivt måste jag säga. Expressgods var ju så dyrt.
Nu ska jag göra en bekännelse. Det hände allt oftare med åren att vi frångick bestämmelserna och skickade gods med tåget mellan Kil och Högboda i alla fall. Utan att betala för det.
Jag hade nämligen inte fått några direktiv som definierade vad som var tjänstepost. Jag hade en del rysligt stora kuvert i Högboda. En del var så stora att de nästan såg ut som kartonger. Var jag någon gång tveksam om ifall kartongen var ett kuvert eller inte, så tog jag bara av mig glasögonen, och vips så såg jag att det var ett kuvert för tjänstepost.
Järnvägsmuseét i Gävle hade däremot kundnummer för att skicka expressgods. Påstod de i alla fall.
En dag ville en herre i Högboda skänka en antik vagnsstolpe till detta museum. Efter en mycket lång utredningstid kom man vid museet fram till att man mycket gärna ville ha denna stolpe. Någon som hette Andersson ringde och meddelade mig detta. Så gav han mig telefonnumret till en herr Karlsson. Det var han som hade hand om museets transporter. Karlsson skulle ge mig kundnumret för expressgods, så att jag kunde skicka stolpen till Gävle på deras bekostnad.
Jag ringde således upp Karlsson som sa att det inte alls var han som hade hand om kundnumret, det var Andersson som hade det.
Jag ringde Andersson som blev mycket förargad eftersom Karlsson tydligen "var en idiot". Det var ju Karlssons skyldighet att lämna ut kundnumret.
Med min dåvarande erfarenhet av järnvägsfolk och beslutsfattande bestämde jag mig för att släppa frågan. Ville de ha stolpen fick de ringa mig och meddela vilket kundnummer som skulle stå på fraktsedeln. För även om jag alltid har försökt att vara rationell så kunde jag inte på något vis få ner stolpen i ett tjänstekuvert. Den var ju en och en halv meter lång och vägde drygt trettio kilo. Gjuten i massivt järn.
Hur det slutade? Några månader senare hämtades stolpen av den man som ville skänka den. Jag tror att vagnsstolpen hamnade hos något järnvägssällskap i Åmål, men jag fick aldrig riktigt kläm på det där. Jag ryser bara jag ser en vagnsstolpe.



VAR ÄR PELLE?

När man skall ut och åka tåg är det ju en fördel om man vet när tåget går. Många resenärer vet det. Fast ibland tror de inte att de vet. Då ringer de till stationen och frågar. En fråga jag har fått otaliga gånger är:
"När går tåget tjugo över tre? Exakt?"
Lite oförstående har jag svarat att tåget går tjugotvå minuter över tre. Jag har aldrig förstått varför de vill veta detta. Sådana människor som ställer dylika frågor är sådana som aldrig kommer i sista minuten till tåget. De kommer i regel tjugo minuter innan det är dags för avgång. Bara för säkerhets skull.
En annan vanlig fråga som jag har fått är:
"I min tidtabell står det att tåget går åtta och trettiofem. Stämmer det?"
Jag har intygat att så är fallet. Varför i fridens dagar skulle det inte stämma? SJ har väl aldrig tryckt tidtabeller bara för att lura folk?
De som har en tidtabell och litar på den ringer inte. Det är oftast vana resenärer som kommer en minut innan tåget skall gå. Då kliver de in på biljettexpeditionen och beställer platsbokningar till Korpilombolo. De tar det lugnt. De är vana sånt här.
Jag har mött många typer av resenärer genom åren. En lite ovanlig typ av van resenär dök upp på perrongen en dag. Eftersom det var flera timmar kvar innan nästa tåg skulle gå så kände jag mig tvungen att gå och fråga om han väntade på något.
Mannen förklarade att han väntade på tåget till Arvika. Vänligt upplyste jag honom om att det skulle dröja innan det skulle gå något tåg till Arvika.
"Nejdå," sa mannen, "det går tio över ett".
Fortfarande vänligt upplyste jag honom om att det inte alls gick ett tåg tio minuter över ett. Inte till någon destination överhuvudtaget. Det hade aldrig gått ett tåg från Högboda vid detta klockslag såvitt jag visste.
"Jodå" försäkrade mannen, "det har det alltid gjort. Jag åker ju med det tåget varje gång."
I det läget började jag bli lite förtvivlad. Ett tåg till Arvika tio minuter över ett? Som alltid hade gått? Varför hade jag inte sett det?
Försiktigt frågade jag mannen på perrongen när det senast begav sig.
"Ja, få se nu... jo det var 1963" svarade han.
Det var inte roligt att behöva förklara för denne stamkund att vi hade bytt tidtabell sedan dess. Folk tycker inte om förändringar.
En del människor åker inte tåg så ofta. Därför kan de bli lite nervösa när det blir dags att försöka sig på en resa. Först ringer de fyra gånger och frågar efter tider och priser, för att vid det femte samtalet äntligen beställa biljetterna. Vid det sjätte samtalet vill de bara få bekräftat att bokningen gick bra. Jag har haft en del sådana kunder också. Tyvärr har de inte vetat hur bortkastade deras samtal har varit. Det spelar ingen roll hur många gånger de ringde till mig. Som du redan har förstått så blev biljetterna fel i alla fall.
Det är sådana osäkra resenärer jag har gillat bäst. De kom i regel dagen före avresan och hämtade sina biljetter. På den stora avresedagen dök de upp tjugo eller till och med fyrtio minuter före avgångstiden, för att vara säkra på att inte missa tåget. Det är sådana resenärer man får chansen att rå om en stund. Förklara saker och ting för dem. Framförallt kändes det väldigt skönt att få vinka iväg deras tåg och se dem försvinna. Det var med lugnt och lätt hjärta jag vinkade adjö till sådana resenärer. De skulle inte tappas bort, det visste jag.
Några som däremot brukar tappas bort är de där vana sista-minuten-resenärerna som åker tåg varje dag. De flänger bara omkring i gamla invanda fotspår. Att en röst i högtalaren försöker uppmärksamma dem på att tåget går från ett annat spår idag, det hör de aldrig. De går och sätter sig i tåget på spår tre som vanligt. Deras tåg har ju alltid gått från spår tre. Att det står Stockholm på vagnen istället för Göteborg, det märker de inte heller. Förrän det är försent.
En osäker resenär skulle i ett sådant läge bli alldeles förtvivlad över sitt misstag och hulkande be konduktören om hjälp. Tågpersonalen skulle utan tvekan ordna upp det hela. Den vane sista-minuten-resenären blir istället tvärilsken och skriker ut sina rättigheter. Att byta spår för tågen är ju en kriminell handling. Denne stackars resenär kräver inte bara taxiresan hem betald, han skall dessutom ha ersättning för förlorad fritid. Till och med i Högboda har jag mött sådana resenärer.
En dag klev det av fem stycken ilskna varelser som inte visste var de var, bara att de var på fel ställe. När de hade förklarat att de inkompetenta stinsarna i Kil hade bytt spår för tågen fick jag veta att de banne mig skulle ha en taxi hem, till Torsby, och skadestånd.
Jag resonerar inte med sådana människor. Det är ändå ingen idé.
"Skicka en räkning" sa jag och gick tillbaka till min kaffekopp.
"Borttappade" resenärer hamnar naturligtvis inte på SJ:s hittegodsavdelning. Det gör däremot mycket annat. När folk åker tåg blir de ibland osäkra av en eller annan anledning. De kanske är oroliga för att missa ett tågbyte eller för att de ska kliva av vid fel station. När deras uppehåll väl kommer får de rysligt bråttom att komma av tåget. De vill ju inte bli kvar ombord på tåget och åka för långt. De skyndar sig av tåget och pustar ut av lättnad över att ha klarat det. Nöjda och glada traskar de iväg längs perrongen medan tåget far vidare.
Det är då insikten kommer till resenärerna. Var är väskan? Eller paraplyet? Kassen med de nyinköpta kläderna? Eller Pelle? Var är Pelleee!!?
Tro det om ni vill, men folk glömmer faktiskt allt möjligt på tågen. Jag var med den gången de glömde Pelle. Det gick bra.
Detta hände en extra festlig dag. Man hade ordnat en resa med ett gammalt ånglok med tillhörande museivagnar. Folk trängdes för att få åka med. När detta tåg återkom till Högboda på eftermiddagen ramlade folk av åt höger och vänster. Sprang runt om varandra. Jag hörde röster som skrek:
"Har alla kommit av?"
"Nej, vi ska ju inte av förrän på nästa station!"
"Har du med väskorna?"
"Varför stannar vi här?"
Allt var ett enda stort kaos. Rösten som hade frågat om väskorna tillhörde en man i trettiofemårsåldern. Efter att ha konstaterat att frun hade med alla väskor, kameror och vad det nu allt var, så vandrade familjen iväg längs perrongen. Far, mor och dotter. Men inte Pelle. Han var kvar på tåget.
I en sådan röra av människor gjorde jag mig ingen brådska med att vinka iväg tåget. Jag ville ha lugn och ro omkring mig först. Tur var väl det. På så vis hann familjen gå de femtio meter som behövdes för att konstatera vad som saknades. Det var då jag hörde:
"Var är Pelleee!!?"
Jag begriper inte hur folk kan vara så glömska. Jag har alltid sett mig själv som ett praktexempel på virrig person, men det finns de som är värre. Otroligt nog. Jag har sett folk åka till stan i ett enda ärende. Att köpa den där lampan de eftertraktat så länge. För att vid återfärden hem lämna lampan kvar på tåget.
Många gånger har jag lagt ner ett stort arbete på att spåra ägarna till kvarglömt gods. Oftast har jag hittat ägaren, som inte hade en aning om var han hade lagt den bärbara datorn.
Värst var ändå den gången jag hade vinkat iväg ett tåg och upptäckte en liten gumma som väntade vid stationen. Hon såg lite bortkommen ut när hon kom fram till mig och sa:
"Har du sett min man?"
Hugaligen, när de glömmer sig själva på tåget.



SOM EN HÄST

Innan jag började att arbeta inom järnvägen stannade jag sällan mer än ett år hos en och samma arbetsgivare. Till deras smala lycka. Som stins i Högboda blev jag kvar i fjorton år. Det har för min del varit betydligt fler roliga än tråkiga dagar under den här perioden av mitt liv, och jag kan knappt förstå vart åren tog vägen.
Det finns ju både fördelar och nackdelar med att jobba på samma ställe år ut och år in. En stor fördel är att man blir som en gammal invand häst. Man hittar vägen även om man sover. Jag har nämligen alltid haft svårt att komma upp på morgnarna. Att behöva lämna den varma sköna sängen är den största plåga som finns. Drömmens värld är vid denna tidpunkt på dygnet mycket mer intressant än den riktiga.
Med åren blev morgonritualen till ren rutin. Väckarklockan ringde och jag stängde av den. Efter fem minuter ringde den igen, varvid jag åter stängde av den. Detta upprepades fem gånger. Då hade det gått en halvtimme. Vid det laget hade jag kvicknat till såpass att jag kunde sätta mig upp på sängkanten. Där satt jag sedan och begrundade livets orättvisor medan jag försökte bestämma mig för om jag var vaken eller om jag fortfarande sov. Oftast sov jag.
Nu gjorde det ingenting att jag sov, kroppen satte sig i rörelse ändå. Tog mig till badrummet för den sedvanliga morgonritualen. Vad detta innebär vet jag inte eftersom jag sov hela den tiden.
Innan jag visste ordet av så satt jag fullt uniformerad vid köksbordet och åt frukost. Hur jag hade hamnat där hade jag bara en vag aning om, men det spelade ingen roll, det fungerade ju.
När jag hade kommit så långt i mina morgonsysslor brukade jag konstatera att det var gott om tid kvar innan jag skulle inställa mig på jobbet. Arbetsplatsen var ju bara fem minuters gångväg hemifrån. Jag kunde ta det lugnt ett tag till.
Jag tog det oftast så lugnt att jag plötsligt upptäckte att det bara var fem minuter kvar tills jag skulle börja jobba. Då blev det bråttom.
Det var i detta skede jag upptäckte att det bara var en önskedröm att det skulle vara fem minuters gångväg till jobbet. Det tog alltid minst tio minuter, men nästa morgon var jag lika övertygad om att det skulle ta fem.
Väl på plats vid mitt skrivbord greppade jag telefonen och gav klartecken för dagens första tåg. Med flera sekunder till godo. Så långt på dagen hade min kropp fixat det mesta utan större inblandning av mitt medvetande. Först efter klockan åtta, efter att ha fått dagens första kopp kaffe, brukade jag kvickna till. Då kunde jag i bästa fall konstatera att det hade gått bra ännu en dag. Men det var inte alltid så.
En morgon när klockan ringde konstaterade jag att den var tjugo minuter i sex. För en gångs skull kvicknade min hjärna till. Bara för att konstatera vad klockan var. Detta brukade inte registreras vid den första larmsignalen.
När jag alltså för en gångs skull upptäckt vid vilken tid klockan ringde så började mitt hjärnkontor att bearbeta denna uppgift. Varför skulle jag upp så tidigt? Det verkade ju inte riktigt klokt. Att gå upp mitt i natten! De små grå cellerna konstaterade att ett misstag hade begåtts. Jag stängde av väckarklockan grundligt och lade mig tillrätta i sängen igen.
Nästa gång jag öppnade ögonen var klockan det första jag såg. Fortfarande fungerade hjärnan skapligt. Jag insåg att uret bara var tjugo i. Jag kunde alltså ligga kvar en kvart till.
Av någon underlig anledning blev jag liggande att titta på min käre fiende som brukade skrälla på morgnarna. Den visade faktiskt tjugo minuter i. Sakta började jag förstå vad timvisaren försökte säga mig. Klockan var inte tjugo minuter i sex, utan sju! Jag hade börjat mitt arbetspass för fem minuter sedan!
Efter en sådan start på dagen fungerade ingenting. Min kropp kan inte stressa om jag skall vara vaken samtidigt. Jag hoppade i kläderna. Inte ens strumporna kom rätt. Insikten kom till mig att jag inte skulle hinna till jobbet i tid. (Ibland kan jag visa prov på en enastående slutledningsförmåga.)
Jag slet åt mig telefonen och slog numret till stinsen i Kil. Fem gånger. Till slut blev det rätt och stinsen svarade. Jag förklarade att jag var kvar hemma och att jag inte skulle hinna ta hand om dagens första tåg. Stinsen i Kil var mer snabbtänkt än mig. Han hade insett samma sak redan tio minuter tidigare och hade därför skickat tåget utan min hjälp.
Oftast fungerade jag ju trots allt som en gammal häst och hittade vägen även när jag sov. Nu var inte detta heller så lyckat alla gånger. Speciellt inte de dagar jag var ledig.
En gång transporterade kroppen mig till jobbet som vanligt. Väl framme upptäckte jag att det redan fanns en stins på stationen. Min första tanke var att han skulle öva tillsammans med mig. Men så slutade hans mun att gapa av förvåning och började prata istället.
"Vad gör du här?" frågade han. "Är inte du ledig idag?"
Visst var jag det. Jag hade semester.
Detta hände sig under en dyster period i mitt liv. Först hade jag gått upp en timme försent en dag. Sedan gick jag till jobbet fast jag var ledig. En liten tid senare kom nästa smäll. Jag gick till jobbet en timme för tidigt. Det var en lördag. Jag hade lovat att jobba extra den där dagen. Arbetspasset började vid elva och därför blev det så att jag gick omkring hemma och tittade på klockan hela förmiddagen, utan att ta mig för något annat. Jag bara väntade på att det skull bli dags att gå. Det fanns inte tid till att hitta på någon vettig sysselsättning.
Till slut blev det dags. Jag drog iväg.
På plats vid mitt kära skrivbord tog jag telefonen och ringde stinsen i Kil. Tyvärr var det samme stins som den dag jag hade försovit mig. Hans första kommentar var:
"Vad gör du där? Du börjar ju inte förrän om en timme."
Så var det. Jag suckade tungt medan jag väntade på att skrattanfallet skulle gå över för stinsen i Kil. Snörvlande sa han att han skulle köpa mig en ny klocka. Med stora visare.
Efter detta har jag övat mig. Idag vet jag vad den där lilla visaren på klockan är till för.



BYTES. ARBETSUPPGIFTER

Efter att under några år ha läst hyllmeter av böcker, löst hundratals korsord och räknat alla ränderna i tapeten, började jag längta efter något meningsfullt att göra under arbetstid. När jag så en dag träffade en av mina dåvarande chefer bönföll jag honom om att försöka hitta arbetsuppgifter åt mig. Naturligtvis hade jag en uppgift att fylla, som stins, men på stunderna mellan tågen var det svårt att hitta på något meningsfullt.
Tiden gick vidare utan att det hände något. Så en dag kom chefen in på stationen. Med sig hade han chefen. Sin chef alltså. Som jag redan har berättat så fanns det många sådana befattningshavare inom SJ. Denna nya bekantskap visade sig vara personalchef för västra Sverige. Under tiden som vi drack kaffe och bekantade oss med varandra upptäckte jag till min förvåning att personalchefen var en vanlig människa. Han verkade inte ens vara särskilt intresserad av tåg. Alltså kom han och jag bra överens.
Under samtalets gång frågade han mig vad jag visste om datorer. Detta var år 1990 och ännu var persondatorer ett tämligen okänt begrepp. Jag var tvungen att erkänna att mina kunskaper inom området var ytterst knapphändiga. Den enda dator jag hade sett var grabbens hemdator. Den vi använde till TV-spel. Naturligtvis sa jag till chefen att jag visste lite om datorer. Men bara lite.
Sedan frågade han vad jag var för typ av människa. Han ville veta om jag var en analytiker. Så fina ord brukade inte jag använda. Jag ville inte heller ljuga och säga ja. Jag funderade en stund. Sedan sa jag att jag nog egentligen var en statistiker. Det smällde lika högt tyckte jag själv.
Nu var det chefens tur att fundera. Jag vet inte om han undrade vad en statistiker var eller om han funderade på vad man kunde ha en sådan till. Efter en stunds diskussion beslöts det att chefen skull sända mig dokument över personalbudgeten. Dessa skulle jag studera och fundera på om det skulle gå att lägga in dem på data.
"Inga problem. Skicka över pappren bara" sa jag.
Jag visste som sagt ingenting om riktiga datorer men om personalbudget visste jag ännu mindre. Jag kan däremot ha ett rysligt självförtroende när så behövs.
När jag åter blev ensam den dagen insåg jag att jag nog hade gått lite för långt den här gången. Jag hade inte en aning om hur man lade in något man inget visste om i en maskin man inget visste om. Men jag tänkte glatt som alla andra värmlänningar. Det ordnar sig.
Visst ordnade det sig. Regionkontoret i Göteborg köpte en dator till mig. Utbildning inom data fick jag ordna själv. Det gick till så att chefen skickade mig en katalog över alla kurser som fanns att gå inom divisionen SJ-data.
"Beställ vad du behöver" sa han.
Så det gjorde jag.
Så följde en tid när jag försökte lära mig så mycket som möjligt om bits och bytes, filer och kataloger, och att använda musar. Lite tror jag att jag snappade upp. Efter grundutbildningen lyckades jag till och med lägga upp ett kalkylprogram för analyser av personalbudgeten.
Längre kom jag inte. Man beslutade nämligen att det jobbet skulle skötas av någon på regionkontoret i Göteborg. Nu satt jag alltså där med en dyr dataanläggning, men inga arbetsuppgifter. Ändå hade min tillvaro förbättrats. Det gick att spela TV-spel på den datorn också.
Nu hade man inte glömt bort mig på regionkontoret. Chefen för något man kallade tågföringskvalitén trodde att han kunde ha nytta av mina tjänster. Han ville bara fundera ett slag först. Efter en viss betänketid kom han och besökte mig. Han skulle nu sätta mig in i mina arbetsuppgifter. Fast han var ännu inte riktigt säker på hur han ville ha det och vad uppgifterna var. Dessutom tänkte han sluta sitt jobb och bli chef för en annan avdelning. Så skedde också.
Tågföringskvalitén fick en ny chef, som inte visste riktigt vad det var han var chef för. Det var nämligen ingen som hade berättat det för honom. Däremot hade de berättat för honom om mig. Han och jag inledde ett trevande samarbete som växte med åren. Till slut kunde jag gå från TV-spelandet och helt ägna mig åt riktigt data-arbete, men det tog sin tid.
Innan min saga i Högboda var all hade jag arbetat med små datauppgifter åt så många olika människor och avdelningar inom SJ att jag inte längre kommer ihåg vilka de alla var. Varken människorna eller uppgifterna. När jag läste om bytes i min första datakurs hade jag inte en aning om att det var uppdragsgivarna som åsyftades. Det var riktigt intressant att upptäcka det.



DET ÄR SÄKERT

Tågklarerandets ädla yrke går till hundra procent ut på säkerhet. Stinsen måste kunna alla föreskrifter så att olyckor kan undvikas. Naturligtvis händer det olyckor ändå ibland, liksom inom alla andra transportslag.
Säkerhetsföreskrifterna inom järnvägen är mycket omfattande och stränga. Eftersom tekniken går framåt hela tiden förändras också säkerhetsbestämmelserna.
För att stinsar ska hålla sig ajour med alla regler hålls varje år fortbildning i dessa frågor. Då måste också alla i säkerhetstjänst avlägga skriftliga prov för att visa vad de kan. Eller inte kan. Den som inte klarar proven behöver inte bekymra sig över jobbet längre. I värsta fall har man inget jobb att oroa sig för.
Fortbildningen och testerna gäller givetvis alla som arbetar med säkerhetstjänst inom järnvägen. Förutom stinsar är det lokförare, banverkare och så vidare. Alla måste genom de årliga testerna.
Två dagar varje år genomled jag dessa prov. Den första dagen gick läraren igenom alla nya föreskrifter. De flesta skulle jag ju känna till redan eftersom de hade kommit ut i meddelandeform till oss. Nu skulle jag bara visa att jag hade förstått meddelandena, och det hade jag ju inte alltid.
Ett år kom det till exempel en ny föreskrift som sa att vi fick sända iväg tåg upp till en halvtimme före dess egentliga avgångstid. Det gällde bara godståg förstås. Hade jag någonsin skickat iväg ett resandetåg en halvtimme för tidigt så kunde jag lika gärna ha följt med tåget själv. Vem hade vågat vara kvar på stationen när resenärerna kom dit?
Nåväl, i de nya föreskrifterna stod det, som jag tyckte, klart och tydligt att man fick sända tågen en halvtimme för tidigt, men bara på ett villkor. Man var tvungen att be tågledaren om lov först. Tågledaren är den spindel i nätet som har huvudansvaret för tåg inom en större region.
En dag stod ett godståg klart i Arvika långt innan avgångstid. Stinsen i Arvika frågade mig om råd. Hur skulle han bli av med tåget? Där det stod gjorde det ju ingen nytta.
Det finns olika sätt att göra sig av med tåg, men nu fanns ju den nya föreskriften. Denna bestämmelse hade inte stinsen i Arvika uppmärksammat, men det hade jag.
"Fråga tågledaren om lov, sedan kan du bara skicka hit det till mig" sa jag.
Så skedde. Tåget kom till Högboda och jag sände det vidare till Kil som var dess slutdestination. Då tog det hus i helsike. Någon säkerhetskunnig person på plats i Kil såg att "fel" tåg kom dit.
Nästa dag ringde flera personer till mig. Chefen till exempel. Den ansvarige fortbildaren i säkerhetsfrågor var en annan. Visst stod det i föreskrifterna att man fick skicka tåg en halvtimme för tidigt, efter medgivande av tågledaren, men bara på nätter och helger. Vilket framgick av en annan paragraf.
Det är därför man har årliga utbildningar i säkerhet. Läsa föreskrifterna kan vem som helst göra. Att begripa vad det står, det behöver man utbildning för.
Ibland gjordes våra fortbildningar tillsammans med andra yrkesgrupper inom järnvägen. Var det då personal från banverket, tågklarerare och lokförare, så kunde det hända att man den dagen hade tre lärare eftersom varje grupp hade sin egen fortbildare. Det var vid sådana tillfällen man fick veta vad man inte kunde. När min egen lärare ställde frågor handlade de bara om sådant som direkt rörde min yrkesgrupp. Det var inga problem att svara på sådant.
Bland alla paragrafer i säkerhetsföreskrifterna stod det bland annat att vi stinsar skulle ha ett hum om alla föreskrifter. Samtliga. Varenda en. Vilken yrkesgrupp de än riktade sig till. Vi behövde inte kunna dem som ett rinnande vatten, men vi skulle veta att de fanns.
Lärarna från de andra avdelningarna hade nog missförstått detta, eftersom de ställde en massa frågor vars svar jag inte hade en aning om. När man får en sådan fråga kan man vara dum och dra till med en gissning. Efter en sådan gissning är man sedan idiotförklarad för en lång tid framåt.
Jag brukade säga som det var. Jag hade inte en aning om svaret. När jag hade avslöjat min inkompetens på detta ödmjuka sätt fick jag i regel en grundläggande och intressant förklaring. Som jag hade glömt en månad senare. Men ärlighet var ju som bekant längst, det är säkert.
I slutet av utbildningsdag två var det dags för det stora elddopet. Det skriftliga prov som skulle visa om man kunde fortsätta att gå till jobbet.
Första delen av provet bestod oftast av kryssfrågor, 1 X 2 alltså. Tyvärr var det inte tillåtet att gardera sin svar. Jag hade ibland varit beredd att betala en lite större insats för att få helgardera en del frågor.
Andra delen av provet var värre. Där skulle man formulera svaren själv. Oftast skulle dessutom svaren vara hämtade ur säkerhetsföreskrifterna. Det finns väl ingen människa som kan hämta sådan text ur minnet. Minns du till exempel hur jag beskrev ett tågmöte i början av boken? Var inte ledsen, det gör inte jag heller.
Proven rättades direkt när man lämnade in dem. Medan man stod bredvid och tittade på. Konstigt nog klarade jag mig alltid.
I många år var det en så kallad kryssfråga som återkom varje år. Denna fråga svarade jag alltid fel på. Jag trodde att jag visste svaret, men samtidigt sa mig erfarenheten att jag brukade svara fel, så jag valde ett annat svarsalternativ. Ett alternativ som jag trodde var fel, och jag hade rätt, det var fel. Jag lyckades aldrig svara rätt på den frågan.
Ibland slutade inte utbildningen efter avlagt prov för min del. När de andra stinsarna åkte hem fick jag kvarsittning. Ett år fick jag infinna mig på en fortbildning i elskyddsföreskrifter tillsammans med tio lokförare. Efter det så förstod jag att jag aldrig skulle komma att köra ett tåg. Jag förstod inte ett dugg, som den gamla elektriker jag var.
Ett annat år fick jag efter avslutat prov gå en vidareutbildning i vagnstjänst. Den gången lärde jag mig faktiskt något som jag skulle komma att minnas för evigt. Nämligen vad jag skulle göra om en vagn gick sönder på min station. Det fanns bara en sak att göra. Skrika på hjälp. Jag skulle aldrig ha kunnat fixa en trasig bromsregulator, eller vad de nu kallade det.
Som stins var det som sagt mycket man skulle kunna, och ännu mer som man inte måste kunna.
Det är säkert.

FRIA RESOR. FRIVILLIGT?

Som järnvägsanställd hade jag givetvis en fribiljett som berättigade mig till fria resor inom Sverige. De första åren utnyttjade jag sällan denna förmån. Jag har som sagt aldrig varit intresserad av tåg och jag kunde heller inte riktigt se fördelarna med detta transportmedel. Kort sagt föredrog jag att resa med bil och därmed ha friheten att själv bestämma färdvägen.
Fribiljetten var inte heller riktigt fri eller gratis. Jag fick betala lite skatt för förmånen och detta färdbevis gällde inte på alla tåg i Sverige. Dessutom fick jag betala alla platsbokningar om jag inte ville ha ståplats.
Så länge som jag hade familj tyckte jag att det hela bara var besvärligt och undvek tåget i möjligaste mån på min fritid. Dessutom var min kära hustru inte speciellt förtjust i resor och absolut inte tågresor. Men en gång gjorde vi faktiskt en tågresa tillsammans.
Vi hade en tämligen ny familjemedlem av modell mindre. Vi skulle den sommaren hälsa på några släktingar i Skåne. Att åka femtio mil i en varm och trång bil med ett litet barn och ett lite större barn var inte så lockande. Det var då vi fick snilleblixten att ta tåget. Nattåg dessutom. Då räknade vi ut att barnen skulle sova under hela resan och förhoppningsvis skulle vi vuxna göra detsamma. På detta sätt skulle vi komma fram utvilade. Trodde vi.
Sagt och gjort. Vi bokade våra biljetter.
Spända och förväntningsfulla embarkerade vi vår kupé. Eller rättare sagt försökte vi göra det. SJ:s sovvagnshytter visade sig inte vara konstruerade för fyra personer med bagage för en semestervecka. Särskilt som det i bagaget ingick barnkärror och allt tillbehör ett spädbarn behöver. Som de sanna levnadskonstnärer vi som småbarnsföräldrar var så löste vi dock detta problem efter en stund. Till slut kom både vi och vårt bagage in i kupén. Vi lyckades till och med att komma i säng.
Barnen somnade och allt var frid och fröjd. I två minuter. Det var de två minuter jag låg och pustade ut, lättad över att ha klarat av resan så långt.
Då upptäckte jag att jag inte låg stilla. Den så kallade sängen rörde sig som ett slagskepp i full storm. Det var helt omöjligt att somna under denna mekaniska massage. Detta hände sig i början av det glada åttiotalet och då var vagnar och spår fortfarande av tämligen gammal modell. Jag måste i ärlighetens namn säga att det har förbättrats sedan dess.
Så småningom kom tåget fram till Örebro, fram på nattkröken. Eftersom jag hade "inside information" så visste jag att vi skulle stå stilla där ett par timmar i väntan på att kopplas ihop med ett södergående tåg.
Nu hade jag chansen att äntligen få följa med John Blund till drömmarnas land. Tyvärr dök inte herr Blund upp. Det gjorde däremot ett sällskap bestående av ett antal överförfriskade amerikanare. Troligen hade de besvär med tidsomställningen, för de verkade inte alls förstå vad klockan var. De tycktes inte heller lägga märke till att tåget stod stilla. De försökte hela tiden överrösta tågets dunkande mot rälsen.
Jag kunde inte somna. Min käresta föreföll dock ha fallit i någon slags koma efter allt besvär och jag vågade inte prata med henne. Om hon verkligen sov kunde det ju ha varit förenat med vissa risker att öppna munnen.
Till slut tystnade amerikanarna. Precis innan vagnen skulle kopplas ihop med det södergående tåget. Denna procedur som kallades växling fick mig att tänka tillbaka på min egen utbildning till växlare. De som arbetade denna natt i Örebro var otroligt nog sämre än jag. När de var klara var jag inte längre säker på vilken säng jag låg i.
Nu trodde jag att det skulle bli lugnt. Tåget satte sig i rörelse och den eviga rälsmassagen startade på nytt. Till slut orkade kroppen inte mer och jag svimmade mer eller mindre av. För att i nästa sekund väckas av en hurtig tågmästare som förkunnade att vi strax skulle vara framme i Hässleholm. Det var där vi skulle av.
Nu blev det bråttom. Med erfarenhet från ilastningen av denna kupé förstod jag att vi skulle behöva minst lika lång tid för att komma ur den.
Vi klarade av det med glans. Trötta och småfrusna i den lätta dimman, klockan fem på morgonen, på perrongen i Hässleholm, pustade vi ut. Barnen var pigga, de hade naturligtvis sovit hela tiden, men vi vuxna såg ut som om vi hade festat hela natten. Som tur var tog våra kära släktingar väl hand om oss. Tog sig an barnen så att vi föräldrar fick ägna vår första semesterdag åt att vila våra kroppar och framförallt psyken. Vi hade ju sovvagnsbiljetter även till hemresan.
Jag har åkt mycket tåg sedan dess. Med åren har jag lärt mig att tycka om tågresor. Ofta har jag varit tvungen att åka tåg i tjänsten och då har jag ju dessutom fått betalt för att sitta där. Det har känts ganska bra.



GODNATT YXSKAFT

Jag har under mina år som stins märkt att folk i allmänhet inte har haft den ringaste aning om vad jag egentligen har sysslat med. Många har trott att jag har haft ett drömjobb. Att jag sov alltså. Först tyckte jag att det var rena förolämpningen, men sedan kom jag underfund med att det nog måste vara tvärtom. Lata människor är ju de mest effektiva som finns. En lat människa kan lägga ner hur mycket energi som helst på att få slippa att jobba. Om en arbetsinsats verkar vara för tung så hittar snart den late på ett sätt att rationalisera jobbet. Det tjänar ju alla på, både arbetstagare och arbetsgivare. Så nuförtiden skryter jag gärna med att jag är lat. Jag har sparat mycket arbete och svett genom åren, där på stationen i Högboda.
Fast ibland var det inget latmansgöra. Det värsta var att när arbetsuppgifter väl dök upp så kom alla på en gång. Tänk på vad jag sa om banarbetarna som alla dök upp samtidigt. Likadant är det med allt som en stins sysslar med. Blir till exempel ett tåg försenat så sinkar det i regel nästa tåg som försenar det därpå följande, och så vidare. Alla på en gång.
När allt flöt normalt på jobbet kunde jag gott unna mig att vara lite lat. När det brakade loss och saker och ting började gå åt skogen fick jag desto mer att göra. Det kunde hända att man fick en hel veckas arbete på en enda dag. Åtminstone kändes det så.
Arbetstiderna för en stins är inte heller direkt vad man kan kalla normala. Han får inrätta arbetspassen efter tågtrafiken. Det är ju när tågen går som stinsen behövs som bäst. Varje gång SJ bytte tidtabell så fick även jag byta schema. Ibland hände det att det var raster inlagda på schemat. De inföll ju naturligtvis när det var fritt från tåg, till exempel kunde lunchen vara mellan halv tio och kvart över tio. Om arbetspasset då sträckte sig från halv sju på morgonen till fem på eftermiddagen så kunde jag få lite matsmältningsproblem. I regel gjorde ämnesomsättningen slut på födointaget långt innan klockan fem. Slutsatsen jag drog från detta förhållande var att jag skulle strunta i att äta på lunchrasten. Äta fick man göra på arbetstid.
Förresten kunde jag många gånger inte utnyttja den rast som låg på schemat. Åtminstone inte om det var vackert väder. Då kom banarbetarna. De kunde ju inte jobba i spåret när tågen kom. När det var tågfritt ville de jobba och stinsen skulle ha rast. Hur löser man sånt? Skulle jag ta rast och låta fem banarbetare bli sysslolösa? Eller skulle de få jobba och jag bli utan rast?
Självklart arbetade vi allihop. Jag hade ju ändå redan kommit fram till att jag inte kunde utnyttja min rast till att äta. Det fick jag göra på arbetstid som sagt.
De sista åren skippade vi det där med raster på schemat. Det var bara besvärligt.
På en sådan liten enbemannad station som jag arbetade på hade jag för det mesta mycket bra arbetstider. Det var sällan tal om skiftarbete, helgjobb eller natt-tjänstgöring. Det hände dock att jag råkade ut för sådant också. Medan Sonny var kvar i Högboda råkade vi få ett nattpass på schemat under ett par års tid. Detta var ett fantastiskt pass, mellan klockan ett och tre på natten. Nu undrar du kanske hur någon kan lägga in ett arbetspass på två timmar mitt i natten? Ja, det undrade vi också. Förklaringen vi fick, var att den som hade bestämt detta var norsk. Det var nämligen så att två tåg skulle mötas i Högboda klockan två på natten. När vi frågade chefen varför detta var nödvändigt så fick vi veta att det var de norske statsbaner som hade bestämt att tågen skulle mötas hos oss. Det ena tåget kom ju från Norge och det andra var på väg dit. Så norrmännen hade väl en del att säga till om. Vi fick finna oss i detta beslut.
Nu gjorde det inte så mycket att tiderna blev som de blev. Den som räknade ut att tågen skulle mötas i Högboda visste tydligen ingenting om tågtrafik. Inte svensk i alla fall. Dessa nattliga möten inträffade sällan där de skulle. Oftast var ett av tågen sent och de fick helt enkelt mötas någon annanstans.
Klockan tolv, en timme innan det var dags att pallra sig till jobbet, brukade jag ringa till stinsen i Kil och kontrollera hur tågen låg till. Hälften av alla gånger sa Kils-stinsen bara:
"Gå och lägg dig igen."
Då gjorde jag det.
Men visst hände det att jag fick skaka liv i mig och gå till min kära station mitt i natten. Det kunde vara riktigt spännande att gå ut då. Och farligt. Framförallt är det mörkt på natten. Det är då det blir farligt.
En natt satt jag inne på stationen och drack kaffe tillsammans med en lokförare. Hans tåg hade kommit ovanligt tidigt och han skulle därför stå och vänta en bra stund på det mötande ekipaget. Enligt de uppgifter jag hade fått tidigare om hans tåg så var detta bara hundra meter långt. Jag hade räknat ut att om han då parkerade med loket framför stationshuset så skulle bakänden av tåget inte vara i närheten av landsvägen. När tåget hade stannat hade jag därför tagit upp bommarna. Jag kunde inte se landsvägen där i mörkret, men jag hade ju goda marginaler med ett så kort tåg.
Nu satt vi alltså där och drack kaffe, föraren och jag. Plötsligt rycks dörren upp och in kommer en upprörd tjej. Hon hade väl varit i tjugoårsåldern tidigare på kvällen men de senaste minuterna hade hon åldrats avsevärt. Hon hade blivit både gråhårig och vithårig på bara ett par sekunder. Tjejen hade kommit fredligt körande med sin bil på landsvägen när det plötsligt stod ett godståg framför henne.
Hoppsan då!
När jag frågade föraren hur långt tåget egentligen var så visste han att det var trehundra meter långt. Inte hundra. Det borde jag ha frågat honom om tidigare. Fatalt misstag, men preskriberat vid det här laget.
Jag råkade ut för andra spänningsmoment på nätterna. Tjuvjakt till exempel. En natt när jag var på väg till jobbet, upptäckte jag att det lyste inne på ortens konsumbutik. Jag smög försiktigt fram till dörren och lyssnade. Jodå, det var folk därinne, och det lät som om de tänkte ta hela sortimentet och inredningen med. De hade parkerat en pickup utanför så det var tydligen stora saker i görningen. Till saken hör att affären hade haft inbrott veckan innan, så jag antog att detta var ett återbesök.
Som den statstjänsteman jag var så var det dags att ingripa. Jag hade ju ansvar, tyckte jag.
Trodde du att jag rusade in och grep förövarna? Är du inte klok? I dagens samhälle?
Nej, jag smög mig tyst därifrån. Väl i säkerhet på stationen ringde jag polisen. Nu skulle tjuvarna tas. Konsumbutiken låg inom synhåll från mitt jobb så under de två timmar jag arbetade kikade jag ditåt ibland för att få se den rafflande upplösningen av dramat. Den verkade aldrig att komma.
Tågen kom däremot, och tågen gick. Polisen kom inte. Till slut antog jag rollen som hemlig agent igen och smög mig fram till affären. Konstigt nog var tjuvarna kvar. Blev de aldrig nöjda?
Inte heller nu sprang jag in och grep dem. Det var ju ett jobb för polisen. Jag gick tillbaka till stationen och ringde till ordningsmakten igen.
"Ska ni låta dem ta hela huset?" frågade jag.
"Det är ingen fara" svarade polismannen i den andra änden av tråden. "Vi ringde och frågade vilka de är. De säger att de är mattläggare. Vi får väl tro på det."
Senare fick sig konsumföreståndaren ett gott skratt när han fick veta att det var jag som hade smugit omkring där på natten och ringt polisen. Hela byn utom jag tycktes ha vetat att de bytte golven i affären den där natten.
Ändå har jag inte kunnat sluta fundera på polisens agerande den gången. Vad hade de gjort om jag hade sagt att ett mord höll på att begås därinne? Hade de ringt och frågat om det var hos slaktaren?



FULLT SJÅ

När man jobbar i ett serviceyrke kommer man som sagt i kontakt med många människor. Det blir tusentals med åren. Många människor sitter dessutom där på tågen utan att veta att de är beroende av stinsarnas arbetsinsatser. Som tur är ibland. Om de visste vem de var i händerna på så kunde väl ett och annat magsår visa sig.
När man arbetar med så många människor omkring sig är det ofrånkomligt att det inträffar missöden och olyckor. Oftast orsakas olyckorna dock av människor som inte är tågresenärer. Bilar som har kört ut framför tåg är till exempel vanligt.
En annan typ av olyckor som det inte pratas mycket om är självmord. Att hoppa framför ett tåg anses tydligen av många som ett säkert sätt att resa till nästa liv. Tyvärr tycks de som hoppar inte ha den minsta tanke på alla de människor som drabbas av följderna. Lokföraren kommer aldrig att glömma en sådan händelse. Knappast de som bevittnar den eller den räddningspersonal som röjer upp heller.
Den värsta självmördaren inom mitt område var nog en som parkerade med sin bil på spåret och inväntade tåget. Hur är en sådan människa funtad? Där var ju risken för en urspårning uppenbar. Ville han ha sällskap på den sista färden?
Lyckligtvis drabbades jag aldrig personligen av några sådana människor. En enda gång låg det en död i spåret i Högboda. Det var Sonny som fann honom och fick ta hand om det hela. Vad den döde hette vet jag inte men han var av rasen Labrador.
Incidenter av olika slag, med människor inblandade, har jag däremot råkat ut för. Som den gången det skulle hållas en rockkonsert i Stockholm. När en av våra rälsbussar närmade sig Högboda ringde stinsen i Arvika. Han lät meddela att det var några bråkiga punkare ombord, på väg till huvudstaden.
"Du får kasta av dem i Högboda" sa kollegan i en befallande ton.
Rälsbussen kom, och stannade vid perrongen och jag gick ombord. Eftersom jag var förvarnad så stramade jag upp mig och försökte se ut som en barsk statstjänsteman. Jodå, mycket riktigt, där satt ett gäng överförfriskade punkare. Jag tror att de var fem stycken. Nu var de så dimmiga och stökiga att de närmast såg ut som tio. Dessa tyckte alltså stinsen i Arvika att jag skulle kasta av tåget. Nu hade jag tyvärr ingen telefonhytt i närheten, så jag kunde inte byta om till stålmansdräkten. Visserligen tyckte jag synd om lokföraren som skulle behöva ha dessa individer ombord, men jag ville ju leva ett tag till. Jag kunde just tänka mig vad de ölburkskastande huliganerna skulle göra med mig om de missade konserten på grund av mitt myndighetsutövande. Jag klev av tåget igen och skickade iväg det. Sedan förvarnade jag stinsarna i Kil och såg till att polisen mötte upp vid rälsbussen där.
En annan lite allvarligare incident, var mannen med hjärtfel. En dag när jag försökte signalera avgång till en rälsbuss, klev plötsligt föraren av och ropade på mig. När jag kom fram till honom visade han mig in i förarhytten. Där satt en äldre man, något framåtlutad.
"Du får ringa efter ambulans" sa föraren, "han har ont i hjärtat."
"Glurg" sa mannen med hjärtont och stöp framlänges ner på golvet.
Jag blev alldeles iskall. Visserligen är jag utbildad i hjärt- lungräddning, men detta är något jag hoppas slippa praktisera i verkligheten. Jag tänker då på den stackars övningsdockan som jag har mördat så många gånger.
Nu behövdes det ingen hjärtmassage den gången. Mannens hjärta slog fortfarande stadigt. Tyvärr svarade han inte på tilltal, så vi förstod att läget var allvarligt. Alltså sprang jag in på stationen och ringde efter ambulans medan föraren övervakade hjärtontet.
Har du någon gång ringt till larmcentralen? För mig var detta den första gång jag gjorde det och därför var jag inte alls beredd på det mottagande jag fick. Att kalla ut en ambulans gick snabbt, men sedan började larmoperatören att ställa en massa frågor. Det hade jag varit beredd på att de skulle göra, men inte de frågorna. På larmcentralen ville de veta vad mannen hette, när han var född, vad han åt för mediciner och när han senast hade besökt läkare.
Även om jag hade tänkt på att ställa alla dessa frågor till den sjuke så skulle jag inte ha gjort det. Han kunde ju ha dött under tiden. Nu slutade allt väl. Ambulanspersonalen måste ha slagit alla tiders hastighetsrekord. De kom en kvart tidigare än jag hade räknat med.
Ytterligare en gång fick jag tillkalla ambulans. Den gången var det en sjuk tjej ombord på rälsbussen. Henne gick det inte heller att prata med. Det enda vi fick ur henne var att hon hade ont i magen och ville ha en ambulans. Naturligtvis gjorde vi allt för kunden. Hon fick sin ambulans. Vad det var för fel på henne och hur det hela avlöpte vet jag inte, men jag hoppas att det gick bra.
På min lilla station hade jag ändå en rätt så skyddad tillvaro. Värre är det för de som tjänstgör på större stationer med tillhörande resandeströmmar. Ett ständigt inslag på dessa stationer är fyllbultarna som söker sig till de varma väntsalarna. Ibland händer det att någon ur detta klientel får för sig att åka tåg. Då kan de hamna vart som helst. Till och med i Högboda.
En eftermiddag när tåget från Kil hade stannat vid perrongen, klev det av en äldre herre som var något rund under fötterna. Han tog sicksackvägen fram till stationshuset och försvann in i väntsalen. När jag hade skickat tåget vidare och kom in på expeditionen såg jag att herrn ifråga stod och väntade vid biljettluckan. Jag öppnade och frågade om jag kunde hjälpa till med något.
"När går näschta tåg tillbaka till Arvika?" frågade han.
Jag förstod ingenting. Han hade ju just klivit av ett tåg som var på väg till Arvika. Jag upplyste honom om detta. Han tittade oförstående på mig och sa:
"Är inte detta Kongschvinger?"
Efter en stunds övertalning lyckades jag övertyga honom om att han inte alls befann sig i Kongsvinger. Visserligen har Högboda expanderat mycket genom åren, men att jämföra det med Kongsvinger skulle nog norrmännen ta som en förolämpning.
Det visade sig att mannen trodde sig ha åkt för långt, och nu ville han tillbaka till Arvika.
Jag sa åt honom att sätta sig i väntsalen och vänta på nästa tåg till Arvika. Det skulle komma tre timmar senare. Mannen var lika glad ändå för han hade sin bästa vän med sig. I innerfickan på rocken.
Klockan tickade vidare medan den glade och hans kompis umgicks i väntsalen. Plötsligt upptäckte jag att han var borta.
När jag skulle vinka förbi nästa tåg fann jag honom igen. Han låg på parkbänken utanför stationen. Där hade han tydligen funnit det lämpligt att ta en liten tupplur medan han väntade på tåget.
Jag tyckte att det var ytterst olämpligt att han låg där. Det var ju tio grader kallt ute. Med mycken möda och stort besvär lyckades jag kånka in det nu mer lealösa spektaklet i väntsalen igen. Förgäves försökte jag lägga honom på bänken därinne. Resultatet blev bara att han rann av bänken och ramlade i golvet, så där fick han ligga.
Nu var det så att mitt arbetspass slutade innan nästa tåg till Arvika skulle komma. Jag insåg att jag hade fått ett problem på halsen. Skulle han kvickna till såpass att han skulle lyckas komma med tåget? Knappast.
Jag lämnade ett besked till tågmästaren på Arvika-tåget och bad denne att se till så att mannen kom med.
Så blev det inte. Tågmästare är mer vana att släpa av fyllon från tågen och inte så intresserade av att släpa dem ombord. Den här dagen var det två tågmästare ombord på tåget. De gick visserligen in i väntsalen i Högboda och tittade på den sovande varelse som fanns där, men att bära den ombord på tåget ville de inte.
Senare på kvällen ringde man mig från stationen i Kil och upplyste mig om situationen. Det var bara att knalla tillbaka till jobbet igen. Jag var ju tvungen att försöka bli av med min "inackordering".
Han hade vid det laget kvicknat till såpass att han satt upp, men han trodde fortfarande att han var i Kongsvinger. Nu ringde jag efter polisen. Tyvärr hade de fullt upp med annat så de kunde inte komma med en gång. De kom inte förrän tre timmar senare. Under tiden hann mannen i väntsalen bli så pigg att han flera gånger lånade telefonen av mig för att ringa efter en god vän, som bodde "på näschta gata". Vännen kunde nog skjutsa honom hem. Tyvärr så låg ju inte denna "näschta gata" i Högboda, så det hjälpte inte mig.
När ordningsmakten väl dök upp så ville de inte alls ta hand om något fyllo. De tyckte att jag kunde skicka honom med nästa tåg. Vartsomhelst. Nästa tåg skulle inte gå förrän nästa morgon. Jag tröttnade på alltihop och förklarade att jag tänkte gå hem. Då veknade polismännen och tog min tillfällige gäst med sig. Han hade då varit på stationen i sju timmar. Och han var fullare än när han först hade kommit dit.
Ytterligare en gång klev det av en sådan överförfriskad herre i Högboda. Denne man trodde olyckligtvis att han befann sig i Charlottenberg. Alltså klev han av tåget på höger sida. Där skulle perrongen ha varit om tåget hade befunnit sig i Charlottenberg. Nu fanns där inget annat än ett djupt dike. Det går utför för vissa. För honom blev fallet stort och snabbt.
Som tur var så uppmärksammades det hela av några människor i närheten. Det var verkligen ren tur, för det var mörkt ute. Jag var inte i tjänst just då, stationen var inställd på automatik, men av en händelse råkade jag komma gående förbi platsen en stund senare. Då hade den fallne medmänniskan redan hunnit ta av sig alla sina kläder. Även denna gång var det minusgrader ute.
Som tur var hade en av de som sett fallet ringt efter ambulans på sin mobiltelefon. Det var ingen tvekan om att den naturelle mannen var ett fall för sjukvården istället för polisen. Han hade inte skadat sig nämnvärt i fallet från tåget, men hade hunnit krypa omkring en stund, naken i den vassa makadamen och var rejält sönderrepad. Dessutom tycktes han ha något fel på benstommen, för han var alldeles lealös i kroppen.
Trots allt har jag oftast varit förskonad från dylika händelser och människor, och det är jag tacksam för.



UR SPÅR

När jag är inne på avdelningen incidenter och olyckor kommer jag åter att tänka på min första tid som stins. När jag fortfarande jobbade delvis med växling av godståg. Även då hände det små saker som inte var så bra och som man nog kan kalla olycksfall i arbetet. Som den gången när jag var med och körde tåg på landsvägen. De flesta människor vet ju att tåg inte ska köras på landsväg, men jag var ju nybörjare och lyckades i alla fall med detta.
Det hände sig i Edane. Jag skulle lotsa ett godståg ner till sågverket där. Stinsen i Edane lät mig fortfarande sköta sådana sysslor eftersom han räknade med att jag omöjligt skulle kunna köra vilse med ett tåg. Det var ju rälsbundet. Ack ja, stinsen i Edane kände mig inte så väl ännu.
Det var vinter och snö. På vägen till sågverket skulle vi passera en landsväg. Tåget backades och därför blev det så att de tomma godsvagnarna kom först fram till landsvägen. Som växlare stod jag på fotsteget på den vagn som kom först. När vi närmade oss vägkorsningen signalerade jag stopp till lokföraren. Jag såg att man hade plogat landsvägen, och därför inspekterade jag den snövall som hade bildats tvärs över järnvägsspåret. Jag blev tvungen att konferera med lokföraren. Skulle vi försöka forcera snön? En tom godsvagn, som det var fråga om i detta fall, väger inte så mycket som man skulle vilja tro. Lokföraren tyckte dock att vi skulle försöka.
"Jag trycker lite försiktigt, så får du visa stopp om det inte går" sa han.
Sagt och gjort. Föraren "tryckte" tåget mot snövallen medan jag tittade på. Den första vagnen klättrade upp på snön och jag började signalera stopp. Försent. Vagnen fortsatte förbi hindret och vek ut på en bana som inte var önskvärd. Nämligen körbanan på landsvägen. Jämmer och elände! Vad gör man i ett sådant läge?
Föraren visste på råd. Man kör helt enkelt åt andra hållet. Så han gjorde det. Döm om min förvåning när vagnen snällt gick samma väg tillbaka och ställde sig på spåret.
Detta blev en lärorik erfarenhet som jag skulle komma att få nytta av vid ett senare tillfälle.
Nästa gång det begav sig var en vinterdag i Högboda. Jag skulle växla några vagnar in till lastkajen där. Återigen backade vi tågsättet så att de tomma vagnarna gick först, och jag stod på den främsta av dem. Spåren var helt täckta av snö. Lastkajen kom närmare och närmare. Till slut tyckte jag att den var för nära. När så vagnen började klättra uppåt så förstod jag att kajen var under vagnen istället för bredvid. Jag behövde inte ens signalera stopp. Till och med föraren såg att detta var helt galet.
Under snön visade det sig att spåret var helt infruset i is. Sådant underlag går det inte att köra tomma godsvagnar på. De orkar inte krossa isen.
Det var nu mina erfarenheter från Edane kom väl till pass. Jag sa till lokföraren att köra tillbaka. Nu var det inte samme förare som den gången i Edane, och denne förare såg på mig med stora ögon och sa något om att jag inte var riktigt frisk. Till slut lyckades jag övertala honom till att göra som jag sa. Med en bekymrad skakning på huvudet klättrade han upp i loket och började köra.
Nu gick det inte lika lätt den här gången som det hade gjort i Edane. Vagnarna ville inte hoppa tillbaka i spåret utan vidare. Envist beordrade jag den alltmer orolige föraren att köra vidare. Vi åkte. Ur spår. Till slut fick jag som jag ville. Med ett jämrande läte klättrade vagnarna tillbaka upp på rälsen. Det var visserligen i sista minuten, men det gick. Hade vi kört bredvid spåret några meter till hade vi antagligen förstört en växel.
Nu är det många år sedan jag sysslade med växling av godsvagnar. Det var nog tur att min karriär som växlare blev så kort.
Om jag har växlat med persontåg?
Det vill du inte veta.



SPÅRRIVER AV SPARIVER

Något som har fascinerat mig ibland är de tekniska detaljerna kring ett järnvägsspår. Inte för att jag vill lära mig alla dessa teknikaliteter, men jag skulle vilja begripa det i stort. Till exempel så vet jag att rälsen, som är av järn, sväller när det blir varmt på sommaren. Det är då det kan bli så kallade solkurvor. Rälsen baxnar helt enkelt. Därför lämnade man förr alltid ett mellanrum mellan två räler när man byggde järnvägar. Just för att metallen skulle ha plats att växa på sommaren. Därav kom sig allt rälsdunk när man åkte tåg. Det var hjulen som slog mot skarvarna och mellanrummen i rälsen.
Allt fler järnvägar i Sverige moderniseras och består numera av helsvetsad räls utan skarvar. Banverkarna har förklarat för mig att dessa spår inte kan få solkurvor när rälsen sväller. Men det är en sak jag inte begriper. Vart tar överskottsrälsen vägen?
Om vi antar att vi har ett helsvetsat spår från Stockholm till Oslo på vintern, skulle det då sträcka sig från Åland till Färöarna på sommaren? Eller om spåret var lagom långt på sommaren, hur skulle det då se ut på vintern när spåret krymper? Skulle det då bara sträcka sig från Katrineholm till Lilleström?
Som du kanske förstår så fungerar det inte så, spåren är lagom långa året runt. Det är detta jag inte begriper.
Spåren måste hela tiden vara så himla lagom. Lagom långa, ha lagom lutning, lagom dosering, lagom avstånd mellan rälerna, vara lagom guppigt och så vidare. På stora stationer har man dessutom väldigt många spår att hålla reda på. Det måste vara lagom roligt tycker jag.
I Högboda krympte antalet spår med åren. Det är en lagom krånglig historia.
En måndagsmorgon på väg till jobbet gick jag som vanligt över bangården. Där upptäckte jag att det ena spåret var trasigt. Av spåren att döma verkade det som om någon hade ägnat sig åt traktorkörning över rälsen. Hursomhelst var spåret helt demolerat på en sträcka av fem meter. Jag rapporterade skadorna till Banverket. Då började cirkusen.
Eftersom vagnslasttrafiken vid det här laget var nedlagd i Högboda så hade ingen av SJ:s avdelningar något intresse av spåren på bangården. Banverket hade det inte heller. Alla var dock överens om att spåren var bra att ha. Om ett behov skulle uppstå i framtiden. Efter den här dagen var de inte bra att ha längre. Ett spår var ju trasigt. Någon person, någonstans, räknade snart ut att det skulle vara billigare att ta bort det trasiga spåret än att laga det. Då skulle man ju slippa underhållskostnaderna. Till slut kom man fram till att detta var en lysande affär. Resultatet blev att man istället för att laga fem meter av spåret, rev upp hela det spåret och hälften av det bredvid. Åtminstone femhundra meter järnvägsspår försvann i ett nafs.
Nu tyckte banverket att man ändå var tvungen att spara lite av spåren på bangården. Det kunde ju uppstå ett behov av att parkera något fordon där ibland. Man sparade därför spåret som gick till lastkajen. Tyvärr var detta spår i ett så bedrövligt skick att det inte gick att köra några större fordon på det längre. Alltså blev de tvungna att byta ut det. Full fart framåt och vips så var där nya sliprar och räler fram till lastkajen.
Under tiden som detta hände så hade SJ sålt marken på lastkajen. En tid efter att kajspåret var utbytt så byggdes en livsmedelsaffär på den före detta lastkajen. Nu uppstod nya bekymmer. Över spåren hängde ju högspänningsledningar. Affären kom helt enkelt för nära dessa ledningar. Vad skulle man göra? Jo, flytta ledningsstolparna naturligtvis. Nya problem. Ledningsstolparna skulle nu komma att hamna mitt i det nya kajspåret. Hur skulle man lösa det? Enkelt, det var ju bara att flytta spåret i sidled några meter. Då visade det sig att det skulle hamna där det bortrivna spåret hade legat.
När jag fick höra talas om dessa fantastiska planer förstod jag att den där någon, beslutsfattaren någonstans, hade fått fnatt.
Men inom banverket fanns det tydligen även någon annan. Någon med lite sunt förnuft. Någon som stoppade alla planer och kom med den slutliga lösningen. Ta bort el-ledningarna. De behövdes ju faktiskt inte, vilket faktiskt var rätt. Såvitt jag visste hade inte banverket några eldrivna fordon inom distriktet och det var ju bara banverket som skulle använda spåret.
Dessutom måste det ju ha varit en lysande affär för banverket även detta. Nu slapp de ju betala underhållsarbetet för hundra meter kontaktledning också.
Efter ytterligare några år revs alla spår i Högboda bort, och nya lades dit. Ja man byggde faktiskt om hela stationen. Den nya tiden hade kommit. Nu skulle järnvägen genom Högboda byggas om för fjärrdrift. Idag finns inga spår kvar av de gamla spåren.



KOMMUNIKATIONER

Kommunikationsproblem är ett ord som kan betyda många olika saker. Samtalssvårigheter till exempel. I takt med att SJ lade ner allt fler biljettexpeditioner i början av nittiotalet ökade kundernas svårigheter att köpa biljetter. Trenden gick alltmer i den riktningen att biljetter skulle bokas via telefon. Vid en sådan bokning fick man ett bokningsnummer. Sedan var det bara att uppsöka något ställe som kunde lämna ut tågbiljetter. Det kunde vara en livsmedelsaffär, en kiosk, ett bibliotek, en resebyrå eller till och med en järnvägsstation. Det fanns dock ett villkor för att man skulle få sin biljett. Man var tvungen att komma ihåg sitt bokningsnummer.
En dag kom det in en kund till mig som hade bokat sin resa per telefon. När jag bad om bokningsnumret svarade han:
"Tja, det var väl F47 eller något liknande."
Det var det inte alls. Jag blev tvungen att boka om resan. Nu spelade det kanske inte någon roll att han hade glömt sitt bokningsnummer, bokningen hade kanske inte stämt i alla fall.
En annan av mina kunder som hade bokat resan via telefon kom faktiskt ihåg sitt nummer. Han skulle resa till Karlskrona, mitt favoritresmål när det gällde biljetter. När jag ringde till närmaste station med bokningsdator för att få de nödvändiga uppgifterna om resan, visade det sig att han var inbokad på tåg fram till Mjölby. Men inte längre än så.
En sådan kund kan lätt bli strandsatt på något ställe han inte alls hade tänkt sig att hamna på. En annan typ av kommunikationsproblem alltså.
Ett annat problem som uppstod när en biljettexpedition stängde var att telefonköerna till bokningscentraler och övriga stationer ökade. Folk kom helt enkelt inte fram. Vad gjorde de då? Satte sig på tåget utan biljett såklart. Sedan hann inte tågmästarna klippa alla biljetter eftersom de var tvungna att sälja biljetter till alla biljettlösa kunder.
Telefonnumret till bokningscentralen var ett så kallat 020-nummer. Det var bra eftersom samtalet då blev billigt eller rentav gratis för kunden. Det var dock inte så bra om kunden befann sig i ett annat land.
En kväll när jag stod i dörren för att gå hem, ringde telefonen. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att svara.
"Jag skulle vilja boka en resa till Örebro" sa en kvinnoröst i luren.
Jag frågade när hon ville åka och tog under tiden fram papper och penna för att anteckna beställningen.
"Jaha, en enkel biljett från Högboda till Örebro" sa jag mer eller mindre för mig själv medan jag antecknade.
"Nej nej" protesterade kvinnan. "Jag skall åka från Malmö till Örebro."
"Men du vill hämta biljetten här i Högboda" sa jag lite frågande.
"Nej, i Malmö såklart" svarade hon.
Det visade sig, när vi hade rett ut begreppen, att hon befann sig i Köpenhamn. Därifrån gick det inte att ringa 020-nummer i Sverige. Hon hade därför frågat efter upplysningar på centralen i Köpenhamn och då blivit hänvisad till mitt telefonnummer. Järnvägsstationen i Högboda. En plats som hon aldrig tidigare hade hört talas om, men det hade tydligen danskarna. Att jag redan då var ökänd ända till Danmarks huvudstad hade jag inte en aning om.
Vi fick oss ett gott skratt både jag och kvinnan i Köpenhamn. Det hela var ju absurt. För enkelhetens skull gav jag henne telefonnumret till biljettexpeditionen i Malmö, med förhoppningen att den skulle finnas kvar. Men på den tiden visste man inte så noga. Nu efteråt ångrar jag att jag inte bad om hennes telefonnummer så att jag kunde kontrollera om hon någonsin kom fram till Örebro. Det skulle ha varit roligt att veta hur hon löste sina kommunikationsproblem.



EN DAG PÅ LÄGRET

Från mitten av nittiotalet ökade behovet av personal i Högboda igen. Det behövdes fler stinsar än en, men ändå inte så många som två. Den tid som jag inte tjänstgjorde fylldes därför upp av personal från skubben. Många olika värmlänningar fick sitta av tid på stationen. För min del betydde detta att jag kom lite närmare mina kollegor. Jag började känna dem på ett annat sätt än genom en telefonledning. En gång fick jag tillfälle att riktigt lära känna några av dem.
Vi hade nu alltmer utkristalliserats som en egen avdelning inom SJ som kallades trafikledningen. På personalsidan hade det under många år avsatts medel till sådana saker som skulle öka gemenskapen. Därför brukade man, i mitt distrikt, varje år hitta på något tillsammans under en helg, för att få träffas och umgås under gemytliga former. För att få lära känna varandra lite bättre. Oftast kunde jag inte delta i dessa evenemang av olika anledningar. Ett och annat julbord deltog jag visserligen i men när det handlade om teaterresor och dylikt uteblev jag alltid. Ett år bestämde jag mig för att jag skulle med på kollegornas resa till varje pris.
Denna gång hade en kollega ordnat en resa till ett äventyrsläger i Dalsland. Där skulle diverse aktiviteter utspelas.
Tidigt en lördagsmorgon i september gav vi oss iväg, elva stinsar och en byfåne, glada i hågen och som vanligt utan fruktan för vad livet skulle bjuda på runt nästa krök. Ingen av oss var handikappad med vanligt sunt förnuft. Nåja, lite vett och sans fanns det väl hos några av oss eftersom jag fick lämna min bil vid utgångspunkten för vår resa. När vi skulle fördela oss på ett lämpligt antal bilar så tyckte vissa av mina kollegor att jag inte skulle köra med min skruttiga gamla bil. Varför kunde jag inte förstå, för såvitt jag visste hade ingen av mina kamrater någonsin varit ute och åkt med byfånen. Nu var det ju dessutom så att det läger vi skulle till var ett slags äventyrsläger, och en resa i min gamla Volvo hade ju varit ett lämpligt äventyr att börja dagen med. Efter en sådan strapats skulle alla andra äventyrliga aktiviteter ha varit rena barnleken.
Nåväl, jag fann mig snällt i önskemålen och bestämde mig för att åka med Anna-Karin, vår minsta stins som passande nog hade den minsta bilen, en Ford. I sällskap hade vi också Gun-Britt och Björn. Således fylldes fordonet till brädden med oss fyra och en packning som skvallrade om att vi inte hade förstått att det var nästa dag vi skulle åka tillbaka hem.
Resan från den värmländska järnvägsknuten Kil och ner till de dalsländska skogarna blev tämligen odramatisk. Jag som nästan aldrig träffade mina kollegor annat än via en telefonledning passade på att tyst men nyfiket lyssna till vad de andra sa. Det var intressant att höra hur de förde ett privat samtal. Därigenom lärde jag mig till exempel att Gun-Britt är den enda som klarar av att gå vilse på ett kalhygge. Detta var trösterikt att höra med tanke på mina eskapader i Edane och Torsby.
Jag fick också veta under resan att Anna-Karin var justerad och inte kunde delta i fysiska aktiviteter, något som jag skall återkomma till.
Björn satt bredvid mig i baksätet och var som alltid en tyst person som utstrålade klurighet. Som vanligt blev jag inte klok på vad som rörde sig i hans huvud. Vad jag själv tänkte under resan yppade jag inte för de andra. Jag ville ju inte bli avslängd innan vi var framme.
Till slut kom vi till Dalslands Aktiviteter AB, eller vad det nu hette. En stor lantgård mitt ute på vischan. Där väntade ytterligare två stinsar på oss och därmed var vår styrka fulltalig.
Den store fryksdalsstinsen Göran upptäckte med förtjusning att det gick några hästar utanför ladugården och därmed kände han sig genast hemma. De andra var mest fascinerade av ett par hundvalpar som sprang omkring på gårdsplanen. Själv såg jag mig omkring och konstaterade med fasa att gården var belägen alldeles intill en kyrkogård. Detta fick mig att undra vilka äventyrliga aktiviteter de sysslade med på detta ställe.
Efter en kort stund dök det upp en yngling i tjugofemårsåldern som visade sig vara vår instruktör och handledare för dagen. Hans namn var Tobias. Jag lade genast märke till att han var ung och förmodligen inte hade den livserfarenhet som annars skulle ha varnat honom för den samling han nu skulle leda in i äventyrens land. Han hade troligen aldrig träffat vare sig stinsar eller byfånar förut.
Till att börja med ville han veta om vi hade några frågor. Göran tog genast initiativet och ställde en del intelligenta frågor. Som till exempel om någon av oss hade olämplig klädsel och om vi kunde ta bilarna med oss till den inkvartering vi skulle ha under den kommande natten. Tobias svarade sakligt på alla Görans frågor och invaggades därmed i falsk säkerhet så att han blev helt handfallen när Göran kom med sin avslutande fråga.
"Varför ryker det ur håret på dig?"
Det var förvisso sant. Det rök faktiskt ur hans hår, men varför fick vi aldrig veta. När frågan var ställd märktes det att Tobias för första gången började förstå vad det var för galningar som stod framför honom. Han hämtade sig dock snabbt och tog kommandot över den brokiga skaran. Det var dags att börja aktivera sig.
Efter en kort promenad ut i skogen stannade vi på en stig där vår instruktör ritade upp två linjer på marken och bad oss att dela upp oss i två lag. Det var gjort på ett ögonblick och sedan fick vi veta vad vi skulle göra. Varje lag fick två plankor med repstumpar på. Sedan var uppgiften att ta laget och plankorna från den ena linjen till den andra, utan att någon fick nudda marken. Alltså gällde det för hela laget att använda plankorna som skidor och gemensamt hasa sig fram på skogsstigen. Mitt lag förlorade stort. Vi gjorde nämligen det taktiska misstaget att placera den hindliknande stinsen Anette, främst på våra skidor och den, som alltid, uppsluppne Tomas på platsen bakom henne. Visserligen kunde det väl ha varit ett bra sätt att få upp farten, detta att låta Tomas jaga Anette, men nu fick det ju bara till resultat att hon dråsade i backen när han kastade sig över henne. Varje gång det hände fick vi bära tillbaka plankorna och börja om igen. Det tyckte vi inte var särskilt hedrande, men jag antar att Tomas kunde ha fortsatt leken ett bra tag.
I nästa moment var vi alla fjorton en gemensam grupp igen. Nu skulle vi häva oss över ett tre meter högt plank med bara hjälp av varandra. Så fort någon hade kommit över planket var denne ute ur leken. Tre stycken fick dock stanna kvar i toppen av planket för att hjälpa de kvarvarande upp. Inget märkvärdigt hände under denna övning mer än att Anna-Karin avhöll sig från fysisk aktivitet genom att fort och lätt ta sig över planket.
Vi fortsatte vår vandring genom skogen och kom fram till ett spindelnät gjort av resårband. Det var tillverkat av en monsterspindel, så maskorna i nätet var tämligen stora. Tyvärr inte så stora att fjorton stinsar skulle kunna passera genom dem. Det var nämligen vad vi skulle göra. Allihop skulle genom nätet utan att vidröra det och utan att använda någon av maskorna mer än en gång. Reglerna tillät dock att vi vidrörde nätet högst tre gånger. Fler nuddar vid det och vi skulle vara tvungna att börja om. Detta var mycket svårare än vad det kanske låter och instruktören Tobias ändrade snart reglerna så att det blev tillåtet med fem nuddar vid nätet. Det behövde vi, eftersom det är svårt att tråckla en massa kilo Mikael genom en maska som är sexton kvadratdecimeter och som sitter en och en halv meter över marken. Tobias, som agerade domare, fick under övningens gång visa prov på en enastående räkningsförmåga och halvblindhet när det gällde antalet nuddar. Han ville väl inte vara kvar i skogen hela natten antar jag.
När vi väl hade tagit oss igenom nätet med viss bravur så kom ett enklare prov. Vi skulle helt enkelt kliva upp på en låda som var något mindre än en kvadratmeter. Alla fjorton på en gång. Sedan skulle vi stå kvar där i tio sekunder. Nåja, helt enkelt var det väl inte men vi klarade snabbt av detta moment och trodde att vi skulle gå vidare. Då lyfte Tobias på lådan och under den fanns ännu en låda. En mycket mindre sådan. Jag tror inte att någon på allvar trodde att vi skulle ta oss upp på den lådan allihop. Inte ens den erfarne Tobias ansåg att det fanns någon möjlighet. Naturligtvis antog vi denna utmaning och bestämde oss för att vi skulle klara av att stå där åtminstone en sekund, vilket vi också klarade.
Under denna lilla låda fanns det ytterligare en. En jättepytteliten sak. Alla bara skrattade när de såg den. Ingen ens föreslog att vi skulle försöka ta oss upp på den. Det var först långt efteråt som jag förstod att vi skulle ha kunnat klara det. Lösningen var genialt enkel. Allt vi hade behövt göra var att placera de fyra damerna i sällskapet, Anette, Anna-Karin, Mona och Gun-britt på den där lilla lådan. Sedan hade det nog inte dröjt förrän resten av vårt sällskap hade stått där också.
Vi gick vidare över rötter och sten och kom fram till en stock. Ingen som naturligt hade fallit där utan en som var utplacerad av de illvilliga krafter som hade konstruerat detta äventyrsland. Återigen fick vi dela upp oss i två lag och ställa oss på linje mot varandra på stocken. Uppgiften var inget så enkelt som att knuffa ner det andra laget, vilket jag trodde först. Ack nej, det var mycket svårare än så. De båda lagen skulle byta plats med varandra utan att någon fick vidröra marken. Detta var en trevlig övning. Åtminstone vid de moment när man skulle passera någon av tjejerna. Det krävdes nämligen lite närgånget handgemäng på stocken för att man skulle ta sig förbi varandra. Till min besvikelse verkade vi klara av även denna övning galant, men turligt nog var det någon av mina medbröder som var hänsynsfull nog att ramla ner strax innan vi var klara. Så vi fick börja om igen. Tyvärr så ändrade Tobias lite på reglerna igen, så att vi inte skulle kunna misslyckas en gång till.
Efter detta var det dags för en liten tillitsövning, där man skulle lära sig att lita på sina kamrater. Det hela gick ut på att man skulle stå på en plattform, en och en halv meter över marken, blunda och falla baklänges för att fångas upp av sina kompisar. För vår del var detta en ganska meningslös övning. Det fanns aldrig någon risk att vi skulle ha tappat en arbetskamrat i backen. Det skulle ju ha inneburit att vi skulle ha fått ta dennes arbetspass också när vi kom hem, och det fick inte ske. För min egen personliga del var övningen dubbelt meningslös. Som byfåne hade jag inte vett nog att vara rädd för något och om mina kamrater hade släppt mig i backen så hade det nog inte åstadkommit någon förbättring av mitt tillstånd.
Efter dessa sex övningar var det så dags att intaga lunch. För att göra detta skulle vi gå tillbaka till gården och hämta våra bilar. Sedan skulle vi åka till den lappkåta som skulle vara vårt natthärbärge kommande afton.
Tillbaka på gården satte vi oss snabbt i bilarna och en annan av fryksdalsstinsarna, Sven-Erik, visade prov på den stora initiativkraft stinsar besitter. Snabbt och rådigt tog han täten och körde in mot den intilliggande kyrkogården och fick de andra bilarna efter sig i en karavan. Nu hade det kanske varit smart om han hade väntat på Tobias som var den som visste vart vi skulle. Lappkåtan låg nämligen åt rakt motsatt håll..
På detta vis fick vi även se lite av kyrkogården. En sten skvallrade om att Stig Larsson låg begravd där. Eftersom namnet var synonymt med SJ:s generaldirektör sa Björn, som ju åkte i vår bil, lite fundersamt:
"Undrar om han var här förra helgen?"
Vi anlände till lägerplatsen som bestod av två lappkåtor. Den ena var till för att sova i och den andra fungerade som matsal.
Göran hade tagit på sig uppgiften att vara koktross tillsammans med Mikael. Deras bil var således fullastad med attiraljer som spritkök och smörgåstårtor. Själv hade jag också från början packat ner ett spritkök men hade efter lite eftertanke kastat ut köket ur packningen. Det fick räcka med spriten.
Nu hade vi en timme på oss till förtäring. Genast framkom det önskningar om kaffe. Göran var lite betänksam när det gällde detta. Skulle vi hinna att både äta och dricka kaffe? Han rådgjorde med Tobias och de kom fram till att vi skulle förlänga lunchtimmen och strunta i den kafferast som var inlagd på eftermiddagens schema. Alltså skulle vi efter lunchen infinna oss uppe vid gården ungefär klockan kvart över ett.
Naturligtvis var det en befängd idé. Ingen kan väl på allvar tro att en samling stinsar skulle kunna hålla reda på tiden? Har någon hört talas om tåg som går i rätt tid? (Förutom i Åmotfors.) Tio minuter i ett stod vi på gårdsplanen och väntade på Tobias.
När vår käre och vid det här laget konfunderade instruktör dök upp tog han oss med till ett rum där han försåg oss med diverse utrustning såsom hjälmar, säkerhetsselar och repstumpar med hyskor och hakar.
Väl ute i skogen igen skulle vi gå en cirkelbana. Vad ingen hade talat om i förväg var att denna cirkelbana befann sig åtta meter över marken. För mig var det bara en trevlig överraskning eftersom jag hade kvar barnasinnets förtjusning över att klättra i träd. Med dåligt tillbakahållen iver var jag den förste som klättrade upp i träden. Banan bestod av diverse rep och vajrar som var spända mellan träden och det gällde alltså att balansera sig runt på denna bana. Vi var ju säkert fastspända i säkerhetslinor så vi behövde aldrig frukta att få ta någon annans arbetspass efter denna helgs bravader.
Den som överraskade mig mest vid denna övning var vår käre Kils-stins Lennart. Jag hade inte haft en aning om att han var en sådan naturvän. Trots alla år tillsammans på arbetet hade han aldrig avslöjat den läggningen för mig tidigare. Han stretade sig fram på rep och vajrar mellan träden, och varje gång han kom fram till en gran så höll han om den länge, länge. Lennart gav mig ett helt nytt sätt att se på trädkramare. Med tanke på hans höjdskräck så hade det väl varit klokare av honom att krama träden nere vid marken, men tydligen hade han tappat allt sans och vett när han såg dessa skogens majestäter. Övningarna vid cirkelbanan gick bra och det var bara en enda av oss som föll. Medan sex stycken klängde runt bland trädens grenar så lyckades Gun-Britt med konststycket att dratta omkull där hon stod på marken. Hon uppvisade oanade talanger den tjejen.
Efter denna uppvärmning på hög nivå så dök det upp ännu en instruktör. Vad han hette vet jag inte. Han pratade om att han skulle hjälpa Tobias med nedtagningen. Förvirrat kikade jag bland trädens grenar för att se om någon hängde kvar däruppe. Till slut insåg jag att nykomlingen pratade om nästa strapats.
Nu drog Tobias iväg med oss upp i bergen. Den andre instruktören försvann in i skogen. Högt upp på en bergknalle var en vajer fästad. Den andra änden på vajern satt fast i en sluttning tvåhundra meter bort. Vår uppgift var nu att åka på denna lina som var spänd högt över en dalgång. Instruktör nummer två dök upp vid den bortre änden av vajern och äntligen förstod jag vad det var för nedtagning han hade talat om. Han skulle plocka bort resterna från vajern när någon väl hade tagit sig över. Naturligtvis var de tvungna att göra på det sättet. Annars skulle det ju till slut ha hängt fjorton sprattelgubbar på rad därnere i skogen och skrikit. Det kunde i sin tur ha varit till men för djurlivet i Dalsland.
Inget anmärkningsvärt hände under denna övning mer än att vissa deltagare övade på olika primalskrik där de susade fram över trädtopparna.
En lång promenad genom skogar och över ängar tog oss fram till nästa etapp på vår vandring i äventyrens land. Vid en djup bäckravin hängde en vajer. Jag uppskattade att den var ungefär tio meter lång. Jag uppskattade inte det vi skulle göra med den. Den kallades för jättegungan. Det hela gick ut på att man skulle spännas fast i vajern. Sedan var det kamraternas uppgift att hissa upp sin fjättrade kompis tills vajern nästan låg horisontellt i luften. Den stackare som då hängde där i vajern skulle sedan dra i en spak som lösgjorde upphissningsanordningen. Resultatet blev att den upphängde deltagaren for iväg med en väldig fart i denna jättegunga. Primalskriken vid den tidigare linbanan var en viskning i jämförelse med de läten vi nu fick höra.
Jag har som jag redan nämnt inget emot klättring och höjder. Däremot klarar jag inte av dessa komponenter i kombination med hastighet. Redan när jag såg den första av min kamrater slungas iväg genom luften knöt sig min mage och jag var glad att jag inte hade ätit mer smörgåstårta vid lunchen. Saker och ting förbättrades inte när jag hörde Tobias jämföra denna gunga med ett bungyjump. Han förklarade att ett bungyjump inte var någonting i jämförelse med en färd i denna vajer.
När så Gun-Britt susade iväg genom luften, utstötande ett ångestfyllt skrik så fick jag höra precis de ord jag inte behövde just då.
"Det låter precis som om hon föder barn" sa Anette med lugn och saklig röst.
Då visste jag att jag var en död man.
Sedan diskuterade Anette och Mona detta sin medsysters skrik och kom fram till att det liksom var fyllt av ångest och glädje på en och samma gång. Precis som när man föder barn.
Jag har aldrig önskat att få reda på hur det känns att föda barn, och som man trodde jag att jag skulle slippa. Insikten om att detta skulle kunna ändras om en liten stund gjorde mig stel av fasa.
Det fina med den här övningen var det genuina grupptrycket. När denna typ av kamratanda hade lyckats få upp båda våra långa stinsar Rolf och Thorbjörn i vajern, insåg jag att det inte fanns någon återvändo. Jag skulle bli tvungen att gunga. Jag beredde mig på att dö.
Naturligtvis dog jag inte. Det blev mycket värre än så. Jag fick finna mig i att hänga i denna vajer och gunga fram och tillbaka i en evighet. Om någon av mina medbröder eller medsystrar skulle hävda att själva gungandet varade i två minuter så kommer jag att kalla dem för lögnare. Jag gungade åtminstone ett halvt liv i den där vajern. Efteråt hade jag fulla skallen med gråa hår som bevis.
Nu närmade sig slutet för våra aktiviteter och äntligen var vi framme vid den övning jag hade sett fram emot. Det var en av de få saker vi hade fått veta i förväg att vi skulle göra. Vi skulle klättra upp i en tio meter hög stolpe för att därifrån kasta oss ut i luften och fånga en trapets. Detta passade mig som handsken. Bara tanken på att klättra upp högt i en stolpe som stod still väckte barnasinnet i mig. Jag fick bromsa min iver något eftersom jag inte fick börja. Först av alla klättrade Ulf upp i stolpen. Denna tiometers stock var försedd med sådana handgrepp man vanligtvis ser på konstgjorda klätterväggar. När Ulf var på väg upp så kände han att ett av greppen satt lite löst. Som den initiativrike och driftige stins han är så slet han resolut bort greppet och kastade det till marken. Jag vet inte om han gjorde det av säkerhetsskäl eller om han tyckte att övningen behövde spetsas lite.
Efter mycket klättrande nådde han toppen av stolpen där en liten rund plattform var fastsatt. Nu gällde det för honom att ställa sig på denna skiva med en diameter på kanske tre decimeter. Nästan tre meter ut i luften framför honom hängde en trapets, och det var dit han skulle.
Efter att ha sett Ulf vrålande komma farande genom luften såg vi inga fler fåglar eller insekter den dagen.
När jag själv stod på toppen av stolpen insåg jag att den som hade hängt upp trapetsen måste ha haft fel på sin tumstock. Det var definitivt de längsta tre meter jag någonsin skådat. Skam den som ger sig tänkte jag och tog ett språng för kung och fosterland. Jag nådde faktiskt fram till trapetsen, men naturligtvis kunde jag inte fånga den. Däremot lyckades jag, som den händige man jag är, att skära mig på fanskapet.
Liksom tidigare under dagen förevigade Thorbjörn våra förehavanden med sin videokamera. Just de sekvenser han fick vid stolphoppet kunde han säkert sälja som avskräckande instruktionsfilm till de som vill bli trapetskonstnärer. Vi visade nämligen prov på alla sätt att missa en trapets.
Det hela avslutades med att Anna-Karin fortsatte att avhålla sig från fysisk aktivitet genom att klättra upp i stolpen och kasta sig rakt ut i luften.
Så hade vi endast en prövning kvar. Detta moment kallades av någon anledning för Jakobs stege. Jakob såg jag inte till men stegen glömmer jag aldrig. Stegpinnarna bestod av ett antal stockar som hängde och slängde i ett par stålvajrar. Avståndet mellan stockarna ökade i takt med denna annorlunda repsteges höjd. Uppgiften var att med ett fyrmannalag ta sig så högt upp i stegen man kunde komma inom loppet av tio minuter. Jag deltog i det sista laget tillsammans med Mikael, Gun-Britt och Sven-Erik. Eftersom jag och Sven-Erik var de vigaste i laget var det vi som klängde oss upp först på varje svajande stock. Sedan skulle vi hjälpa de andra två att komma upp till vår nivå, så att säga. Vi provade lite olika tekniker, till allas förtjusning. Bland annat så försökte Mikael och Gun-Britt att använda mig som klätterväxt. Genom att greppa tag i kläder och säkerhetsselar försökte de att hasa sig upp ännu ett steg.
I vanliga fall skulle jag väl inte ha haft något emot att Gun-Britt försökte slita kläderna av mig, men jag uppskattade det inte till fullo fem meter över marken medan elva personer tittade på. I och för sig kanske de inte såg så mycket eftersom de skrattade så att tårarna rann.
Vårt lag var visserligen det som kom lägst i stegen, men vi bjöd på en annorlunda uppvisning, vilket vi var stolta över. Jag kan aldrig tänka mig att något av de andra lagen skulle ha kunnat prestera något liknande.
Nöjda och glada efter dagens övningar begav vi oss sedan till vårt nattkvarter, lappkåtan. Där väntade oss nu en grillkväll under gemytliga former.
Medan vi satt vid en lägereld och intog olika former av föda, varav mycket var flytande, så hände det mest spektakulära på hela dagen. Kanske var det bara jag som såg det underliga hända eftersom de andra inte visste så mycket om mig som privatperson. Det som hände var att byfånen började sjunga, medan Göran slog an strängarna på sin medhavda gitarr. Detta var något som inte skulle kunna hända. Byfånen sjöng aldrig. Inte under några omständigheter. Ändå satt jag där och gav hals tills inte ens Göran kunde hänga med i ackorden. Efter denna kväll sa han:
"Det är inte lätt att ackompanjera någon som sjunger alla halvtoner som inte finns."
Antagligen var det något med maten, eller föroreningar i luften som åstadkom detta sångfenomen och dagen efter var jag inte ens säker på att det hade hänt.
Dock måste jag erkänna att jag blev lite omtöcknad i den sena septemberkvällen. Det sista jag minns är att någon knöt en sovsäck omkring mig. Antagligen var det den enda sak de kunde hitta som påminde om en tvångströja.
Hur jag kom ur denna anordning dagen därpå vet jag inte, men någon släppte ut mig och jag gick åter på gatorna som en fri man.
Efter denna resa tyckte jag att jag kände några av mina kollegor lite bättre. Vad de lärde sig av det hela har jag inte vågat fråga.



DEN NYA TIDEN

När jag skriver detta är det tidig vår och året är 1997. Ute har de första fåglarna börjat kvittra, lyckligt ovetande om den värld jag lever i. Järnvägsstationen i Högboda har de senaste åren byggts om från grunden vad gäller spår och tekniska lösningar. Stationshuset från 1871 är det enda som till det yttre påminner om den gamla tiden. Stationen är datoriserad och förberedd för fjärrstyrning. Driften kommer om ett år att tas över av tågledningscentralen i Hallsberg. En ny tid randas.
Därmed försvinner behovet av stinsar i Högboda. Efter 127 år kommer det att vara slut på traditionen att det står en uniformsklädd varelse och vinkar till tågen. Världens största gökur kommer då att stanna. Det är nämligen som sådant stationen har fungerat. Varje gång det kom ett tåg ringde en klocka. När klockan ringde kom göken ut. Det vill säga stinsen. Jag.
Slutet på denna episod i historien kom sig alltså av att järnvägssträckan mellan Kil och Charlottenberg byggdes om och moderniserades. Detta järnvägsbygge som blev mitt fall kommer jag inte att berätta om här. Historien om bygget omfattar alltför många händelser och människor. Skulle jag försöka berätta den för dig skulle du tro att jag ljög eller att jag försökte plagiera Krig och Fred av Viktor Tolstoj.
Vad händer då med mig? Ja, det vet jag faktiskt inte. Jag har några möjligheter som står öppna. Jag kan fortsätta min karriär som byfåne. Ideellt vinkande till tågen. Samlande tomburkar utanför konsumbutiken. Inrätta mig en boning i ett gammalt bilvrak i skogen.
Jag kan också gå vidare i min karriär på järnvägen. Då blir jag troligen tvungen att utbilda mig till tågledare. Sedan kan jag sitta på en fjärrcentral och sköta tio stationer på en gång. Hemska tanke.
Nu är det så att inte vem som helst kan bli tågledare. För att få gå den utbildningen krävs det att man klarar en urvalstest. Det har jag gjort. Jag skickades än en gång till Stockholm för detta. Testen var snarlik den jag beskrev i början av boken. Skillnaden var att det denna gång ingick många uppgifter där datorer var inblandade. Under testens gång fick jag inte veta hur jag klarade de olika delproven, men jag hade ändå en känsla av att det hade gått bra.
Den sista etappen var en uppgift som skulle lösas i ett dataprogram. Naturligtvis var det även denna gång en psykolog som ledde testen. När allt var över såg jag hennes förtvivlade ögon flacka mellan mig och datorn. Det var lätt att föreställa sig vad som rörde sig i hennes huvud. Vad hade galningen gjort med hennes maskin? Skulle den gå att använda igen?
När jag såg hennes oroliga blick förstod jag att jag hade klarat testen. De skulle aldrig ha underkänt mig. Då hade risken funnits att jag skulle ha ansökt om att få göra om testerna, längre fram, och den risken skulle ingen vettig människa ta. De vill säkerligen inte se mig igen.
Härmed är dörren öppen för mig. Jag har behörighet att söka ett jobb som tågledare. Tänk på det nästa gång du sitter på ett tåg. Kanske finns jag därute i periferin. I så fall ser jag dig som en röd liten prick på en dataskärm. Om du bara visste vad jag kan göra med röda prickar på dataskärmar......



I Högboda vinkade en ensam stins.
Ett ögonblick som inte längre finns.
Tåget far mot fjärran bort.
Deras möte blev så väldigt kort.
Men i denna bok stinsen minns.